Om att föra trädgårdsdagbok

De första tre åren med egen trädgård hade jag en ganska ambitiös trädgårdsdagbok. Till och med lite präktig kan jag tycka så här i efterhand. Jag skrev inte så mycket i den men ritade glatt upp varenda sak jag gjorde och varenda sak som hände. Som en röd tråd genom sidorna löper glädjen att se de saker jag sått eller planterat växa och utvecklas. Som nybörjare finns det många funderingar också. Man studerar hur växter beter sig när de beskärs eller toppas. Man planterar lökväxter på fel djup och undrar varför de aldrig kommer upp.

Varför slutade jag med de där anteckningarna som är så trevliga att läsa nu flera år senare..?

En förklaring kan vara att våran trädgård då såg ut så här:

a = uteplats på gjuten betongplatta

b = bergtall med underplantering av 12 buskar lavendel

c = tre buskrosor

d = kryddland

e = häck av ölandstok planterad för att skyla redskapsskjulets grund något.

Med bara några buskar och ett kryddland i trädgården så kommer man verkligen nära det man odlar. Och tid att studera det som växer har man också.

Tio år senare såg trädgården ut så här:

a = uteplats på gjuten betongplatta

b = växthus

c = kryddland

d = tre komposter

e = pergola med vintersquash (och grönsaksland)

f = sparrissängar

g = åkermark utanför tomten

Det finns även ett par rabatter med perenner, fruktträd samt ett flertal buskar. Hallon och bärbuskar finns förstås också. Alla bruna markeringar på skissen är sittplatser. Trädgården är ca 450 kvadratmeter stor.

Vid det här laget ser min trädgårdsdagbok ut så här:

En olinjerad anteckningsbok i A4 som sida upp och sida ner är täckt med planer och "att-göra-listor".

Det ser inte så roligt ut för ögat, men dagboksanteckningarna är lika roliga att läsa varje år. Första fikat ute, vipan, lärkan och fiskgjusens ankomst. Dagen då julrosen slagit ut första blomman. Årets första sparrisskörd.

En stor nackdel i mitt trädgårdsanläggande har växthuset varit. Det har varit nästan lite för trevligt att sitta där inne i värmen och kura skymning med lite ost och vin (med anteckningsboken framför sig på bordet) istället för att krypa på knä ute i mörkret och rensa ogräs.

Växthuset har annars varit min största experiementverkstad. Bortsett från tomater (som vi måste ha) så har jag testat olika saker varje år.

Ett år såg det ut ungefär så här:

Ingången till vänster i skissen och strax innanför den ett planteringsbord med plats för krukor och jordsäckar under. Nederst till vänster i bild ett hopfällbart bord (och två stolar). I vänstra delen av växthuset är marken klädd med trätrallar och det odlas i stora krukor. Den högra består av jordbäddar.

Just det här året har jag noterat följande växtlista:

Tagetes i mörka hörnet, Tomater, Två gurkor, Bailika (flera), Paprika, Aubergine (flera olika sorter), Kiwano (i kruka), Oliverna i sina krukor, Jikama (tre st, i kruka), Sesam (både i jord och i kruka, test), Mexikansk tagetes där den får plats.

Jo, så hade vi ju två vinstockar då också. Så kloka var vi att vi hade planterat dem utanför växthuset och lett in stammarna genom hål i grunden, men det tog ändå alldeles, alldeles för mycket plats i ett växthus på bara 14 kvadratmeter.

Det här året, 2004, var sista året jag förde trädgårdsdagbok, för redan då hade vi börjat få problem med sork. Pergolan utanför växhuset var det första som försvann, den rasade mer eller mindre ihop av alla gångar i jorden. Våra stora vackra bambubuskar försvann, alla lökväxter. Grönsaker gick inte att odla längre.

Idag är de flesta perennerna försvunna också och glädjen i att odla har de senaste fem åren varit i det närmaste obefintlig.

Men... nu har jag ju en ny trädgård att sitta tänderna i. Den vid huset. Lika liten, och lika mycket ett oskrivet blad som den här vid ateljén var när jag kom hit. Jag tror att mitt sorgearbete över det jag förlorat är klart. Jag ska börja på en ny trädgårdsdagbok. (Ja, en del finns ju redan här i bloggen, men jag ska skaffa mig en i papper också, där jag kan rita också, och tänka högt lite mer utförligt än vad jag brukar tillåta mig här).

Det här inlägget skulle egentligen ha illustrerats med flera gamla foton jag letat fram som visar hur vår trädgård vid ateljén har ändrats genom åren. Men när jag skulle scanna diorna så var plötsligt dia-tillsatsen till scannern försvunnen. Det är händelsevis ingen därute som är synsk och kan tala om för mig var vi lagt den? (Förresten så är en sockerskål i nysilver, en speldosa i form av en klocka och min låda med broderigarner också försvunna. Synsk? Någon?)

I lådan där diascangrejjen brukar ligga låg plötsligt det här pappret istället. Ett ransoneringskort förmodar jag.. :

Påbörjad strumpa

Som jag sa - jag har aldrig stickat någon strumpa förut. Men nån gång ska vara den första. Tyckte dock att det skulle vara att göra det en aning för lätt för sig att bara göra slätstickning så jag valde (ur min mönsterbok) ett enkelt hål/flätmönster som är delbart med skaftets maskantal och har stickat mönsterstickning på skaft och fotens ovandel. Nu är det bara fyra varv mönsterstickning kvar och sen ska jag börja med tån som får bli helt slätstickad, som hälen.

Jag blir sugen på blodgrape juice av dessa färger...!

Nä, nu måste jag fortsätta jobba, måste bli klar med två illustrationer idag!

Hittade så läckra strumpor på en stickblogg. Tänk när man blir så duktig... 

Lite stickinspiration

Jag väntar fortfarande otåligt på att garnet till min halsduk ska komma tillbaka in i butiken. Under tiden märker jag att tankarna oavlåtligt vandrar till garn- och mönstervärlden. Häromkvällen stod jag i matbutiken och tittade i tidningshyllan och fann mig plötsligt framför avdelningen med handarbets- och pysseltidningar. Kom hem med en ny bekantskap i kassen; den amerikanska sticktidningen Knit1.

Läser på deras hemsida att tidningens målgrupp är hippa 18-35 åringar. Det kan nog förklara varför jag tycker att flera av mönstren i tidningen är fullkomligt obärbara plagg, men det spelar inte så stor roll, för jag blir trots det otroligt inspirerad av varenda sida.

De här sockorna måste jag bara prova att sticka någon gång:

Ett flertal mönster i detta nummer handlar om att sticka upp och ner. Alltså att börja med halsringningen och sticka neråt. Plaggen stickas ofta i en enda del och det blir färre sömmar att sy ihop och det blir fint fall i plaggen. Som i denna kofta:

Jag brukar inte köpa den här typen av tidningen så ofta, men däremot så sparar jag dem alltid. Det blir inspiration att plocka fram när man behöver.

Eftersom halsduken ligger vilande var jag inne på Stickbutiken på S:t Eriksgatan och tittade efter ett annat garn att sticka en tunnare sjal av under tiden. Hittade alpacka-garnet jag ville ha men däremot i en helt annan färg än vad jag hade tänkt mig. Det blev mörklila istället för vitt. Satt i några timmar i gårkväll och provade hålmönster och det blev inte alls som jag ville, så nu måste jag fundera ut hur jag ska göra istället.

Hittade även detta garn på Stickbutiken. Det heter Fabel och är ett sockgarn av 75 % ull och 25 % polyamid.

Färgprover tagna från Stickbutikens hemsida.

För bara en månad sen skulle jag kunnat säga att sådana här melerade garner är det värsta jag vet, men nu... ja, nu har jag plötsligt ändrat mig och kan knappt vänta på att få tid att börja sticka ett par strumpor av det här röda (först i raden) som jag köpte ett par nystan av. 

Måste erkänna att jag aldrig har stickat sockor men nån gång ska väl vara den första. :-)

För många fler färgprover både på garnet Fabel ovan och andra trevliga garner besök Stickbutiken på deras hemsida.

Sista avsnittet (för denna gång!)

Jösses vad jag grät framför tvn igår kväll! Tjugofem minuter in i sista avsnittet av Cranford var jag tvungen att hämta en till rulle hushållspapper i köket... suck!

Jag är för gammal för sån här dramatik en lördagkväll. Låta huvudpersonerna dö på löpande band, och sen dessutom lägga till ett lyckligt slut.. nej, mina nerver klarar inte sånt här längre. Det känns som om hjärtat ska slitas ur kroppen på mig, och jag har inte ens pms. Bara att följa Judy Denchs ansiktsuttryck i de olika scenerna var en fröjd! Hon som ofta spelar så barska och målmedvetna kvinnor fick här vara raka motsatsen.

Och så Francesca Annis som man äntligen fick se i roll som passar den lite åldrande kvinna hon är. Guu vad bra hon var!

Är det någon som kommer ihåg henne i rollen som Lillie Langtry i den brittiska tv-serien Lillie på 70-talet? Det var en 13 avsnitt lång serie som visades även på svensk TV (bilderna nedan). För mig var det tv när den är som bäst; både underhållning och allmänbildning. Den serien fick mig att upptäcka Oscar Wilde (som spelades av en fullkomligt lysande Peter Egan) och att under något år läsa allt jag kom över författat både av och om honom. Och än idag så läser jag allt jag stöter på om Lillie Langtry, bara på grund av vad de där timmarna framför tv:n i slutet på 70-talet gav mig...

Francesca Annis dyker inte upp sådär jätteofta i svensk tv, men en annan väldigt rolig serie som visades även här i Sverige var "Reckless" där hon hade huvudrollen mot Robson Green. Minns inte vad serien hette på svenska men den spelades in 98 så kan den ha visats på TV här kanske 99 eller så?

Det är en aning trasslig kärlekshistoria där Michael Kitchen (Foyle's War, ni vet) spelar den försmådda maken, och gör sin absolut bästa rollprestation någonsin. Både jag och maken satt och fullständigt vred oss av skratt i soffan (när vi inte satt och höll för ögonen för att det uppstod så pinsamma situationer).

Den mest minnesvärda rollen Franscesca Annis gjort torde väl annars vara den som lady Macbeth i Polanskis Macbeth (1971). Inte minnesvärd för att hon gör rollen speciellt bra, utan mer för att det är svårt att glömma en enda av skådespelarna som är med i denna film. Det är en ruggigt trevlig rulle tycker jag. Fortfarande.

Macbeth själv spelas av Jon Finch. En pudding förstås. Ännu mer pudding var han som mystisk Nilresenär i filmatiseringen av Agatha Christies Döden på Nilen (1978). En riktigt härlig gammeldags storfilm med Peter Ustinov, Bette Davies, Maggie Smith, Olivia Hussey, David Niven, med flera, i rollistan.

(Bilden nedan från Macbeth.)

Jon Finch spelar in film fortfarande han också, fast det tar ett tag innan man kommer på att det är honom man ser. Han ser inte riktigt ut idag som han gjorde för trettio år sedan. Senaste filmen han spelade i var Ridley Scotts Kingdom of Heaven (2005).

Jon Finch har varit castad i en annan av Ridley Scotts filmer, nämligen Alien (1979). Han skulle ha spelat Kane, men var tvungen att bryta inspelningen redan första dagen på grund av sin diabetes. 

Istället tog man in John Hurt som Kane (nedan). (En av de mest minnesvärda scenerna i filmhistorien - håller ni med? :-))

John Hurt är en av mina favoritskådespelare. Spelar ingen roll om det poppar ut monster ur magen på honom eller om han i blonderad permanent käkar småbarn (I, Claudius, 1976). Men den absolut största av hans roller är väl den som

John Merrick i David Lynchs Elefantmannen (1980).

Nu ska jag knyta ihop detta fullständigt meningslösa inlägg; en tråd härifrån till där jag började skriva för en stund sedan...

Gråt... Jag har aldrig gråtit så mycket över en film på bio som jag grät när jag såg just Elefantmannen. Jag grät så att jag inte kunde andas. Ofta är det ganska skönt att gråta en skvätt över film eller tv, men Elefantmannen var lite för mycket. Och Cranford igår var nästan på gränsen det också. Fast jag har ingen aning om varför jag tyckte det var så förbaskat sorgligt!? (Eller behövde jag gråta ur mig rejält bara och passade på?)

Så... vad finns det mer för gråtframkallande filmer? Vad har ni gråtit över?

Min man gråter när han ser slutet på Working Girl (1988). När Melanie Griffith får rätt och lyckas täppa till truten på sin chef Sigourney Weaver. :-) (Min man har en softspot för Melanie Griffith ska jag kanske tillägga. :-))

PS. BBC har spelat in en två-avsnitts special av Cranford som kommer att visas i brittisk TV julen 2009. Kommer väl hit så småningom också då. Hurra! :-)

En aning "spetsigt" tema

Har suttit och sorterat bilder idag och tog ut några som jag tycker om för att lägga här, bilder som ger mig stark sommarkänsla. Först när jag såg dem ihop märkte jag att det finns ett tema i dem; en aning spets.

Undrar om det är den stickade hålspetsen jag gjorde som dröjer kvar i sinnet och gjorde att det var dessa bilder jag fastnade för idag?

 

Kaprifol i sovrumsfönstret.

Ensam ros i vas på uteplatsen.

En liten sensommarsamling på ett fat; luftlök och höstens första ekollon.

Apropå spets så måste jag tillstå att mitt förra inlägg verkligen höjde självförtroendet en hel del. Vilka snälla kommentar ni gav!! Ska absolut försöka få tag i mer garn och sticka klart sjalen, jag blev peppad!

En till bild från i somras nedan. Det var en dag i augusti när regnet bara öste ner. Det var som om himlen öppnade sig och hällde ut så mycket den bara kunde. Jag satt ute på glasverandan och jobbade för att vara så nära vädret som möjligt, och allt vatten riktigt slog mot fönsterrutorna... det var såå skönt att sitta där... Bredvid mig låg orientalen i sin stol, och framför mig på bordet satt gamla fru siames och tittade ut på stuprännan som gav underliga ljud ifrån sig. Det var en sån där stund när jag tänkte "jag har det så bra, så himla bra, just nu!"...

Och apropå kissar så har jag fått donnans provsvar idag. Det var inte i närheten av vare sig sköldkörtelbesvär eller kalciumbrist, utan "Kronisk, aktiv skelettmuskelinflammation". Låter ganska allvarligt tycker jag. Men det tyckte inte veterinären.

Kronisk = har pågått längre än tio dagar, alltså motsatsen till akut.

Aktiv = pågår just nu

Skelettmuskel = muskel, alltså en muskel som är fäst vid skelettet och inte annan form av muskel typ mage eller livmoder.

Så det enda vi gör är att avvakta ytterligare. Blir det värre kan vi prova att sätta in något inflammationshämmande.

Veterinären lät jätteglad. "Det här var ju ett KUL fall!" Hmm, nja... Måttligt va?? ;-)

Stickat

Huh vad kallt och grått det har varit de senaste dagarna. Jag hade planerat att göra en ordentlig genomgång av krukor, såbyttor och perlit- och vermikulitförrådet i källaren denna helg, men ingen vårinspiration alls har infunnit sig.

Det glädjer en aning att titta på förra årets foton...

Tulpanrabatten nedanför köksfönstret 2008

Jag har varit hemma hela veckan och varit krasslig. För att inte bara sitta och stirra in i väggen testade jag några stickmönster. Hittade ett fint mönster till en kantspets, det har jag aldrig stickat förut så det var kul att prova. Testade lite flätmönster också och kom på att jag skulle göra en sjal. Längre än så här kom jag inte med de två nystan garn jag hade hemma...

Och i affären var garnet slut, typiskt...

Så nu vet jag inte om jag ska vänta på att garnet kommer in igen eller om jag ska riva upp allt...

Det skulle bli en ganska maffig halsduk; den är ca 35-45 cm bred (beroende på hur mycket man drar i den) och blir säkert varm och go kalla årstiden... Men jag funderar på om jag skulle sticka med ett tunnare garn och göra den ännu bredare istället? Så att den kan användas som axelvärmare även inomhus...? Ja, ja... i valet och kvalet... Vad tycker ni?

Utan mer garn hemma började jag leta i lådorna efter något annat att göra och hittade en påse med svärmors gamla väv yllegarner. Massor med smånystan i härliga färger. Det gick inte alls bra att sticka med det här garnet, trots att jag plockade fram minsta stickorna, men det går alldeles utmärkt att virka med. Så det har jag gjort idag. Virkat på något som jag tror ska bli en väska. Eller en kudde. Vi får se. :-)

Donnan klarade veterinäringreppet så fint. Två stygn på halsen men pigg och glad när hon kom hem. Vi har inte fått provsvaren ännu och vet inte när det kommer heller. Veterinären har ingen aning om vad felet kan vara. Det är sköldkörteln som är svullen upptäckte hon när hon rakade halsen, så eventuellt kan det vara kalciumbrist. Men vi får se vad provsvaret säger sen.

PS. Jag vet inte hur långa pelargonskott kan bli, men just det som jag har (som eventuellt kan vara 'Attar of Roses', en doftpelargon alltså) kan nog säkert växa en bit till innan det stannar. Den är så kraftigväxande att man blir frestad att stamma upp den eftersom stammen är så rak och kraftig. Men naturligtvis så blir man lika besviken varje gång eftersom den just på grund av sin spikraka växtkraft inte alls lämpar sig som uppstammad. Den blir bara spretig med ganska gles krona...

PPS. Digitalisfröerna var en besvikelse. Det vill säga, digitalis är väl alltid underbara, men det enda som grodde var "vanliga" ljusrosa blommor. Precis som Gullehexan var jag också väldigt nyfiken på de gula på påsens omslag. 

Ett tips till de som vill ha blommor lika de på påsen är att testa sorten Glittering prizes. (Finns hos Thompson & Morgan om de inte finns hos Weibulls eller Coop.)

Vad gör man i januari?

Ja, det är lite för tidigt att så, iallafall här hos mig. Anledningen att jag inte sår så här tidigt är att vi bara har två fönster i ateljén och jag inte har någonstans att göra av småplantorna när det är dags att kruka dem. Men sortera fröer kan man göra. Det är ruggigt vad mycket man samlar på sig... 

Nu har jag sorterat ut betydligt mer än vad jag brukar för jag räknar med att mycket har legat för länge och inte kommer att gro. Gror det ändå så blir det många krukor vid Huset i sommar...

I fönstret ser det ut så här. Det borde egentligen vara tomt här nu, så att jag får plats med frösådderna så småningom. Men jag får väl sätta ner krukväxterna i källaren tillsvidare. (Bygga på höjden brukar inte fungera eftersom katterna alltid tror att det är en ny klätterställning vi satt in till dem.) (För att vara helt ärlig tror de också att sålådorna är till enbart för deras höga nöje.)

Nog märks det redan att vi går mot ljusare tider. Det här pelargonskottet (nedan) har vuxit mer än trettio centimeter över julen. Det når mig till höften nu (!).

Det ligger lite tomma fröpåsar i min frö-korg också. De här fingerborgsblommorna köpte jag för några år sedan i England bara för påsens skull. Att så ur en sån här förpackning höjer humöret vill jag lova.

Veckans blomma blir orkidé. Lilla matbutiken i vårt lokala centrum hade rea på tvåstänglade orkideér, bara 49 kr. Jag köpte tre stycken. Hade kunnat köpa tio! Det fanns inte två plantor med samma färg på blommorna, det var som att stå i en garnaffär och försöka välja färg! 

Är lite orolig idag för Donna som är hos veterinären. Hon har haft en knöl på halsen ett bra tag nu och eftersom antibiotikan bara tillfälligt gjorde den mindre så ska veterinären ta en biopsi idag. Det vill säga hon skulle tagit en biopsi, men maken ringde för en stund sen och berättade att hon hade ändrat sig och skulle ta ett större vävnadsprov istället. Nå, eftersom klockan redan visar eftermiddag så måste ingreppet gått bra iallafall, annars skulle de ha ringt och berättat om något gått på tok. Alltid lika nervöst att lämna djur för sövning, det är ju inte alla som tål det. :-(

Planer

Har testat en av mina tankar i datorn idag. Det handlar om häcken jag vill ha som rumsavdelare i trädgården.

Här nedan ett foto på hur utsikten över tomten är idag. Jag fotade med huset i ryggen.

Här mitt på gräsmattan ska min kryddträdgård bli. (Så fort jag har fått bort den där stubben från ett äppelträd som ni ser sticker upp mitt i gräsmattan.)

De tre vinbärsbuskarna ni ser i bild till höger (ovan) ska bort, det var fem från början men två är redan uppgrävda. Det är gamla buskar som inte ger bra och vi gillar inte smaken på de här bären heller (trots att vi gillar svarta vinbär annars).

Istället vill jag plantera en bokhäck här. Med en öppning i (se nedan). (Bakom häcken, på nedre delen av tomten, ska sedan ett litet grönsaksland grävas. Där finns också en hallonsäng - som absolut ska behållas, supergoda bär - och komposterna och ett rabarber- och pepparrotsland.)

Fotade bokhäcken på Stora Djulö när vi var där för någon vecka sedan. Och testade att montera in den i min trädgård. Inget speciellt bra montage-jobb, jag vet, men det ger en tillräckligt bra bild av hur det kommer att bli för att jag ska känna mig säker på att det är så här jag vill ha det.

Jag vill ha öppningen i häcken så att grannens äppelträd (som ni skymtar där i bakgrunden i valvet) hamnar i fokus när man står rakt framför. På sommaren kommer det att bilda en grön vägg långt borta som avslut för ögat.

Vi var friskusar idag och tog årets första fika i trädgården, trots mulet väder, nordanvind och bara ett par plusgrader. Tog en sväng ut i skjulet också och stod en stund och grunnade på hur det ska bli någon ordning där. Ja, ni ser själva hur det ser ut:

Gamla möbler, ett trasigt kylskåp, verktyg, virke och trädgårdsredskap i en salig blandning. Allt som inte har fått plats inne har tjoffsats in här. (Fotade med panoramainställning, så det konstiga perspektivet beror på att det är fyra bilder som har monterats ihop till en. De bruna kanterna både till höger och vänster i bild är dörrkarmen... )

Jag tror att jag kan få en liten trevlig hörna för förvaring av redskap och krukor här. 

Det gamla skåpet stod här, och jag ser det framför mig med en bytta jord på, tomma krukor och sticklingar färdiga för omskolning... På väggen ovanför hänger sekatörer och rensjärn, planterpinnar står i en trasig kruka och bastsnörerna hänger prydligt i sin behållare...

Det är väl inget fel i att ha visioner!? :-D

Inomhus har en hel del smått blivit gjort denna ovanligt långa lördag. Krokar har satts upp i köket, bänken har slipats och oljats igen (verkar suga hur mycket som helst den där skivan...), utdragbara sopbehållare har monterats under diskbänken. Bänkbelysning har satts upp ovanför diskbänken. Två rum har tätats vid golvsocklarna. 

Och så har jag räddat ett gammalt, gammalt kuddöverdrag som var färdigt att slängas (bilden nedan). Kuddfodralet var 40x40 och så nött att sömmarna knappt satt ihop längre. Genom att klippa ner tyget rejält och sy om så att det passar en 25x25 kudde istället så kan vi behålla det ett tag till. Tycker att det passar så fint till den här stolen, som är makens tv-stol.

Vintergräs

Lovade i höstas att jag skulle visa hur Miscanthusen ser ut om vintern. Här är den, tyvärr utan frost på blad och vippor, men ni kan föreställa er den glittrande, frostnupen en solig dag väl..?

Skulle tro att det är denna årstid den har högst trädgårdsvärde.

Miscanthus sinensis (Silberfeder?)

Så denna planta ska grävas upp och delas i vår, och en del av den flyttas till nya trädgården. 

I höstas planterade jag även detta gräs (nedan) i nya rabatten utanför Huset. Inte högre än ca 50-60 cm men vad det tecknar ut sig fint mot snön... (Hade ju varit roligt om jag hade kunnat hitta etiketten från plantskolan och berätta vad det är också... )

Sitter mycket med trädgårdsböcker och frökataloger just nu och söker inspiration. Den kommer nästan lite väl flödigt, den största svårigheten är att strukturera upp alla mina ideér och hejda tankarna en aning. Det går inte att göra allt på en gång, bara att inse att jag måste prioritera. En sak jag tror att jag måste ordna med ganska snart är ett bättre fungerande redskapsskjul så att jag vet var mina redskap är. Och att ha en ordentlig skalenlig ritning av trädgården skulle underlätta vid planerandet också, så det ska jag fixa nån solig dag när jag har gott om tid.

Gräsrabatten ska göras klart i vår och ett litet grönsaksland ska grävas. Bärbuskarna ska grävas upp och några av dem ska flyttas... Och några perenner ska nog ner i tulpanrabatten efter husets kortsida, så att det händer något där även efter tulpanernas blomning. Och så en planteringsbänk vid uteplatsen... Och en häck skulle jag bra gärna vilja få upp (eller säger man ner?) som avdelning mot kommande kryddträdgården. Och ett träd så att jag slipper se det blå huset varje gång jag tittar ut genom fönstret. Och så häcken ut mot gatan som försvann när avloppet grävdes om, den måste ju fixas igen också.

Och så ska vi bygga ett badrum i sommar också. Hmm... 

Boktips för trädgårdsfreaks

En av mina julklappsböcker (som jag gav till mig själv); Villaträdgårdens historia av Åsa Wilke (Prisma).

Vet inte om det är något fel på hur mitt sinne fungerar men för mig är det här mer rafflande läsning än värsta deckaren. Enda boken jag läst tidigare som kommer i närheten av den här (i ämnet trädgårdshistoria) är Tusen år i trädgården av Maria Flinck (Prisma). Men den här boken är lättare att ta till sig och hitta användning för.

Ett par typiska uppslag ur boken nedan.

Många förklarande bilder utan att texten (och läsningen) blir lidande.

Här får man förklaringen till varför våra trädgårdar ser ut som de gör, och vad man ska tänka på om man vill återskapa en trädgård så att den hör ihop med den tidsålder där ens hus byggdes. Och är man inte intresserad av att skaffa sig en tidstypisk trädgård så innehåller boken ändå en massa tänkvärd information. Som svaret på varför alla gamla grosshandlarvillor ofta ligger i steniga eller sandiga sluttningar. Och varför syrenbersåerna kom till. (Svaret på det första är att steniga obrukbara sluttningar eller hällar vad var bönderna inte hade användning för och därför sålde till storstadsbor som började bygga sommarhus i mitten av 1800-talet. Och svaret på bersåerna är att man ingalunda klädde av sig bara för att man var på landet förr i tiden. Fullt påklädd som man var var skuggan en av de viktigaste sakerna att skapa i trädgården.)

En aning inspirerad har jag ägnat litet tid åt egna tidsresor. Har inte hittat något om vårat eget hus ännu, men däremot lite om byn vi bor i.

Här är tre vykort från olika tidsåldrar som visar hur ett samhälle förändras.

1936. Vårat lilla vita hus i bild längst ner till vänster. Ser ni grusgången? Det är den jag sliter med och förbannar varje sommar. Åkermark direkt neranför tomten.

Förmodligen på 50-talet någon gång. Samhället växer men har fortfarande kvar sin lantliga charm.

70-tal. De gamla fabrikerna har rivits och flera radhusområden har dykt upp. Men husen i gamla delen är fortfarande till största delen vita. Både trähus och de rappade. Idag har de alla möjliga färger. Precis bredvid oss ligger idag ett hiskeligt knallblått hus som jag trodde var byggt på 70- 80tal. Döm om min förvåning när det dyker upp vitmålat redan på bilden från 50-talet... Jag tror att jag tycker att det borde vara förbjudet att måla hus knallblå. Faktiskt.