God fortsättning

Vill bara önska er alla en god fortsättning på helgen. Hoppas att ni har haft det skönt.

Ciselerade apelsiner är julpynt jag brukar ta mig tid att göra. De blir bara finare ju längre de ligger, och kan sparas i flera år om man så skulle vilja.

Ullbärskaktusen framför fönstret påminner nästan om en mistel så här i juletid. Katterna brukar ligga och sova på en dyna under den, så vi låtsas att det är fritt fram för pussar just nu.

Vilsamma dagar. Precis lagom mycket mat, och så lite glögg i soffan om eftermiddagarna. Det känns bra det.

Nästan Morris i mitt fönster

Jag är härmapa idag och lägger liksom Insyn Utblick ut bilder på mitt fönster. Det var lite svårt att se ut när jag drog upp gardinen, men våldsamt vackert. Inte några försiktiga små isrosor heller utan böljande, meandriga, Morris-former. Vinterträdgård.

Det har varit en mycket konstig dag idag. Allt har liksom gått på tok. Inte på något allvarligt sätt men ganska förargligt. Som i mataffären där jag stod med en stooor flaska inläggningsättika i handen och den plötsligt bara gled ur mitt grepp. Och krossades mot stengolvet. Och framsidan av mina byxor blev helt indränkta. Tror ni jag luktade gott?

Jag var tvungen att knata på med mina ättikabyxor. Och på nästa ställe jag kom till höll de på att bygga om parkeringsplatsen. De hade satt upp en stooor plåtskylt med hänvisning till andra gångbanan. Jag hade blicken i backen eftersom det var isbana. Såg jag skylten? Ja, några minuter senare. Efter det att min panna slagit mot den och jag bokstavligen (precis som Kalle Anka) såg stjärnor dansa runt framför ögonen, och helt vimmelkantig satt på marken och undrade vad som hänt.

Ättikabyxor och bula med blåmärke i pannan. Tror ni folk tittade konstigt efter mig?

Hemma igen bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde göra sillinläggningen innan jag bytte byxor. För säkerhets skull. Sån dag ju. Så jag bytte bara till en svalare tröja (en ny, ganska fin tröja) och så öppnade jag burken med inläggningssill. Vars lag förstås sprutade ut, upp, och rätt in i mina ögon och mitt hår... för att sen droppa ner på min (nya) tröja.

Så där stod jag. Ättikabyxor, bula med blåmärke i pannan, sillspad i håret (plus röda ögon) med fläckig tröja.

Lika bra att lägga av kan man tycka. Men envis som synden (inte mina ord ska jag be att få påpeka) gjorde jag en stor sats müsli i ugn också. Men ställde in den på fel temperatur så att brandlarmet utlöstes. Luktade jättegott i köket... förkolnade havregryn och tranbär (och sillspad, och ättika!) (Bula i pannan och brandlarm ringande i öronen!)

Och här skulle det ha legat en fin bild på sillinläggning. Den har plötsligt försvunnit och vill inte låta sig läggas in igen! Tror det bara är att inse att det nog är dags att gå och lägga sig nu. :-)

Frid

Nu kommer den! Friden. Jag känner det. Sista lämningen innan jul är avklarad och från och med idag kan jag gå på halvfart resten av arbetsveckan. Sovmorgon! Långlunch! Granen inhandlad! Inte en enda lista med att-göra-saker (eftersom jag ändå inte trodde jag skulle hinna med). Bara lugn och ro. Och så detta vidunderliga vita utanför fönstret som bäddar in hela tillvaron i ett mjukt och vaddlikt ljus.

Julpynta brukar jag nog inte göra så mycket. För mig är granen det viktigaste. Men jag gillar att ha julblommor utspridda i rummen. Det står en hyacint vid datorn, en på sängbordet, en grupp i köket, en i vas på bordet, och så denna grupp som jag bär omkring lite på.

Jag hittade detta fina mässingsfat på loppis förra helgen när vi var på utflykt. 20 kronor. Kan inte tänka mig något som passar bättre att ställa lite lökar på.

Visst ska jag först försöka njuta av helgerna vi framför oss, men jag ser ändå redan fatet framför mig med vårens lökar också; snödroppar, småblommiga påskliljor... Ett riktigt fynd. Tycker jag.

Nu ska jag leta rätt på någon julskiva och koka lite äppelmos av det som är kvar av höstens äpplen. Kanske blir det en kardemummadoftande äppelpaj till eftermiddagskaffet också.

Dagens ord hämtat från wikipedia: perihelium.

Puntlat

Den dammiga vasen är putsad nu. Den är inte sådär jättestor, ca 17-18 cm tvärsöver skulle jag tro. Himla trevlig. Säkert går den att använda till något men just nu står den bara och blänker.

Maken minns att den gjordes i ett speciellt syfte. Den var en beställning, eller skulle användas till något. Det tråkiga är att han inte minns mer än just det. Han minns inte varför den stått och dammat igen på vårt loft.

När jag säger att det är maken som gjort den så är det designen han gjort. Han kan förvisso blåsa själv men har nästan uteslutande arbetat som designer eller med glasets kalla tekniker i egen studio.

Kalla tekniker kan vara blästring och etsning till exempel.

På undersidan sitter ett tydligt märke efter punteln, ett tecken på att föremålet är munblåst och inte fabrikstillverkat.

Jag börjar se slutet på mina hemska arbetsveckor. Om jag jobbar på i samma takt jag hållit de senaste tre veckorna borde jag vara klar på måndag. Då ska jag sova. Eller städa. Eller baka. Vi får se.

Övergivet

Vi tog en lång bilutflykt i går i det fina vädret. Under hemvägen gick solen ner och allt vant vi passerade på vägen såg plötsligt så vinterlikt och övergivet ut. Rastplatsen utanför Flen, där det sommartid alltid står bilar och folk sitter och har picknick vid borden...

Sparreholmsbadet... Inte ens en fågel i vattnet...

Flytbryggorna vilande uppe på land i det rosa ljuset...

Och i alla hus efter vägen lyste ljusstakar i fönstren. Tomternas barrträd är pyntade med ljusslingor, verandaräcken blinkar i blått och rött. Och i vartenda fönster hänger stärnor, i vissa fönster till och med två...

Varför är inga människor ute och upplever solnedgången?

Kura skymning... Till och med när jag jobbar släcker jag ofta ner inne under den blå timmen. Så att jag kan njuta av den ro solnedgången ner. Himlens alla skiftningar. Rummen förvandlas till en skuggvärld och tankarna kan löpa fritt..

Igår blev vi stående på en parkeringsplats vid Saltåkvarn när mörkret till slut föll. Med världens godaste hämtkaffe och den godaste lilla chokladmuffins. Också ett sätt att ödsla en halvtimma kan man tycka, men tänk vad snällt av det stängda fiket att låta oss få handla med oss. Att sitta i bilen och fika är också ett sätt att få tankar att vandra. Man tänker på resor, på upplevelser, på andra människor man mött som också brukar fika i sina bilar...

Och när vi kom ut på motorvägen igen började det snöa så att hela huset låg inbäddat i vitt när vi kom hem. Inte gick det att tända några lampor då heller. Då skulle vi ju gått miste om den vita världen.

Ja... det var en bra dag igår.

Inga jultraditioner alls

Jag hade tänkt att skriva en rad om jultraditioner, men så hittade jag den här bilden på en hårddisk.

Den är tagen i rucklet/hyssjan/hybblet, det vill säga i vårt lilla hus, första dagen vi var där med ett lass saker. Midsommarafton 2007. Vi måste haft det lånade släpet på bilen, för på andra bilder kan man se att vi också fått med oss arbetsbordet, soffan och fler stolar.

Det som imponerar på mig så här i efterhand är hur vi på bara några timmar verkligen tagit huset i besittning. Det står ljus i ljusstaken på bordet. Det sitter redan en affisch på väggen. I den där korgen mitt på golvet har jag mina trädgårdssaker; sekatörer, planterspade, kantsax...

Radio hade vi också med oss. Och hela den där första dagen stod den inställd på någon samekanal som i flera timmar sände jojk. Ingen av oss kom sig för att byta kanal, det var som att det främmande språket bara förstärkte intrycket av att vara på en helt ny plats.

Och väggarna... det är en tapet förstås. Just den där väggen målade vi över efter bara ett par veckor. Och köket blev genast mycket ljusare.

Ja detta var mitt icke-inlägg om jultraditioner...

(Men vi är i årets sista månad och kanske helt normalt att inte bara se framåt utan även blicka bakåt...)

Ett litet PS. Bredvid den blå kassen står en brevlåda. Den stod där när vi flyttade in, och den satte vi upp ute efter ett tag. För några veckor sedan när jag hämtade posten upptäckte jag att det står Andersson på den. Det är ett fullständigt mysterium hur vi kunnat ha en brevlåda som det står Andersson på i mer än två år utan att ha märkt det.

Ullbärskaktus

Jag gör inget annat än jobbar och sover just nu, så det blir lite tunt mellan inläggen. Inga nya intryck alls.

För att röra på mig och inte bara sitta still vid ritbord och dator hela dagarna turbostädar jag mellan varven. Dvs. far runt med dammtrasa i tio minuter en gång varannan timma. Antar att det är Luther som bestämt att vi ska ha det rent och snyggt omkring oss till jul?

Putsade en ruta som skiljer två rum åt i ateljén och blev stående en stund i begrundan över min isbjörns pokaler. Tog sen fram en kasse för att plocka ner och slänga dem. Dammfällor. I plast.

Men hur det var kunde jag inte förmå mig. De står kvar. I lika oorganiserad röra som när jag lade blicken på dem.

Denna förbaskade sentimentalitet...

Det är inte mycket som händer just nu, nej, men ännu en krukväxt i blom kan jag visa ändå. Det här (nedan) är en ullbärskaktus som blommat i veckan. Namnet kommer sig av att blommorna ibland följs av röda bär. Blommorna är väldigt små, bara ett par centimeter vida, och de sitter inte kvar så länge. I gengäld får plantan ganska många blommor.

Ullbärskaktusen är inte helt lätt att få att blomma, men jag har haft turen att ha det precis rätta stället för den. En placering precis innanför ett fönster i ett rätt så svalt rum.