Frid

Nu kommer den! Friden. Jag känner det. Sista lämningen innan jul är avklarad och från och med idag kan jag gå på halvfart resten av arbetsveckan. Sovmorgon! Långlunch! Granen inhandlad! Inte en enda lista med att-göra-saker (eftersom jag ändå inte trodde jag skulle hinna med). Bara lugn och ro. Och så detta vidunderliga vita utanför fönstret som bäddar in hela tillvaron i ett mjukt och vaddlikt ljus.

Julpynta brukar jag nog inte göra så mycket. För mig är granen det viktigaste. Men jag gillar att ha julblommor utspridda i rummen. Det står en hyacint vid datorn, en på sängbordet, en grupp i köket, en i vas på bordet, och så denna grupp som jag bär omkring lite på.

Jag hittade detta fina mässingsfat på loppis förra helgen när vi var på utflykt. 20 kronor. Kan inte tänka mig något som passar bättre att ställa lite lökar på.

Visst ska jag först försöka njuta av helgerna vi framför oss, men jag ser ändå redan fatet framför mig med vårens lökar också; snödroppar, småblommiga påskliljor... Ett riktigt fynd. Tycker jag.

Nu ska jag leta rätt på någon julskiva och koka lite äppelmos av det som är kvar av höstens äpplen. Kanske blir det en kardemummadoftande äppelpaj till eftermiddagskaffet också.

Dagens ord hämtat från wikipedia: perihelium.

Loppisfynd och krukväxter

Brukar titta in på Röda Korsets lilla butik inne i Katrineholm då och då, men det är sällan jag gör några fynd där. I helgen fann jag dock dessa två små ljusstakar, småsyskon till den rosljusstake jag redan har.

Ställde dem bredvid roskrukan och vips så har jag en hel liten rossamling. Så lätt är det att bli samlare av något.

I roskrukan har jag just nu en Saintpaulia. Den stod på ett bord på byggmarknaden förra helgen och pratade med mig. Inte blå och inte rosa. Så förunderligt lik vårens första blåsippor att jag inte kunde motstå den.

Jag kan nog se förtjänster i de flesta växter. Det beror bara på hur man tittar på dem, och när man tittar på dem. Alla har någon form av inneboende magi, precis som allting annat i naturen. Men Saintpaulior har jag haft ett väldigt motstånd mot. De är så infernaliskt svårskötta dessutom. Det får inte komma vatten på bladen utan man måste vattna på fatet. De ruttnar om man vattnar för mycket och de ruttnar om man vattnar för litet. Bladen gulnar, och efter hand man plockar bort dem börjar plantan alltmer likna en konstig palm med knotig stam.

Ändå sitter jag här nu och tittar på min Saintpaulia och tycker att den är så söt, så söt...

Och så är det ju så att Saintpaulior började bli poppis vid sekelskiftet. Ja, det förra alltså. Och jag tänker som så att kanske är det just här, i detta sekelskifteshus, som jag och Saintpaulian äntligen ska bli vänner? 

Ute ser det lite tufsigare ut i krukorna.

Vanligtvis brukar jag så ettåringar till krukor själv. Men i år blev det ingen frösådd alls eftersom jag aldrig startade upp växthuset. Lite svårt att lyckas med frösådder när man inte är på plats för att vattna och kruka opp.

Istället blev det någon form av KajsaVarg-variant när krukor planterades här vid stugan i våras. Några få plantor inhandlades och resten blev vad jag hade till hands.

I den här planteringen samsas en blå salvia (S. farinacea, daggsalvia) med kärleksört och lungört.

Salvian köptes på Lidl. Lungörten grävdes upp ur rabatten, och kärleksörten kom inifrån.

Förra hösten tog jag in ett par stjälkar kärleksört och satte i vas. De stod ända till jul. När jag skulle slänga dem upptäckte jag att hela vasen var fylld av rötter och att nya skott hade börjat växa ut nere vid basen. Så de gamla stjälkarna klipptes av och resten planterades i en kruka med blomjord.

Och sen var det bara att plantera ut i våras.

Nu har jag läst på litegrann och lärt mig att det är just så här man förökar sedum (kärleksört), med toppsticklingar.

Det blir nog lite mer om sedum i nästa inlägg.