Ja, jag kan ju inte påstå att det går undan här direkt. Veckan har varit jobb, jobb och åter jobb, så när jag kommit hem har det i stort sett varit dags att lägga sig igen. Men igår kväll unnade jag mig att sitta still i soffan ett par timmar, med synål och med dofter som bokstavligen fick katterna att hamna i en extatiskt trans.
.jpg)
.jpg)
Jag har haft litet dåligt samvete över att den fina kattmyntan från i somras har legat repad och klar i sin burk men att inget har blivit gjort av den. Men nu tog jag mig i kragen (tack vare utmaningen!) och det passade extra bra just nu att jag fick några myntamöss färdiga, eftersom jag tillbringat en del av dagen med att hälsa på släktingar (fyrbenta sådana) på kattutställning. Då måste man ju ha presenter med sig!
Material; stuvbitar (det grönrutiga tyget kommer från en klänning min svärmor sydde åt sig själv på femtiotalet, och det brunblommiga är ett Laura Ashleytyg, förmodligen från 70-talet). Mössens öron och svans av en kasserad läderjacka (tack Yvonne!). Fyllningen är kattmynta.
*
Kattmynta ja... Det vet ni väl att det som säljs i plantskolan som Kattmynta inte alls behöver vara den äkta kattmyntan? Både Kantnepeta N x faassenii och Bergnepeta N. racemosa saluförs ibland under namnet Kattmynta. Men vill man vara säker på att få rätt sort ska man ha koll på sitt växtlatin, då är det Nepeta Cataria man vill ha.
Egen illustration. Copyright IET.
Kattmynta är en medicinalväxt som odlats sedan antiken. Det latinska namnet nepeta kommer sig av att den ska ha vuxit i stora mängder i den romerska staden Nepete. Och cataria, ja.. det säger sig väl nästan själv; den lockar till sig katter.
Alla sätt att umgås med nepeta är tillåtna om man är katt; gnida sig mot den, rulla sig över den, tugga på den, bara blad och stjälkar krossas så att den aromatiska och hypnotiska doften frigörs. Precis vad det är i kattmynta som gör den så tilltalande för katter är ännu ej riktigt fastställt. Man tror att oljorna som frigörs innehåller samma doftämnen som de i kattens egna feromoner.
I folkmedicinen har kattmyntan ofta använts för att i samband med barnsjukdomar driva fram svettningar. Te på bladen ska ha en lugnande och milt rogivande verkan. Bladen kan också krossas och läggas på småsår för att lindra.
Torkad kattmynta har även rökts som en hallucogen drog. En mycket mild sådan, men tydligen tillräckligt intressant för att få ungdomar under 60-talet att plötsligt utveckla ett brinnande trädgårdsintresse. Naturligtvis under förevändning att skörden var ämnad åt Misse.
Vill ni veta hur man odlar kattmynta? Då berättar ni det i en kommentar till det här inlägget så följer jag upp med odlingsråd i ett kommande inlägg.
*
Minns ni tomatfröna jag sådde 1:a mars? Fem år gamla frön av sorten Tigerella. Hittade sedan en liten klisterlapp jag hade satt i botten på frökartongen där det faktiskt stod år 2000. Fröna är hela nio (!) år, och se här:
Är det inte fantastiskt!? Vilken livaktighet va!