Som mumifierade

Det här hittade maken under förarsätet i vår "nya" bil häromdagen.

Stenhårda med en glansig, vaxartad yta. Ganska snygga på något vis.

Hon brukar inte äta banan i vanliga fall men plötsligt skulle det absolut provsmakas. (Och sedan dribblas lite med också.)

Lämnade dem på köksbordet och nästa morgon var de borta. Undrar var de dyker upp nästa gång?!

Så många kommentarer...

Det var så många kommentarer till förra inlägget så jag tar en liten fortsättning på tema kissar idag.

Först en bild till Poppins, som inte visste att orientaler och siameser var så närbesläktade. Jodå, det är dom. De har precis samma rasstandard, det som skiljer dem åt är bara färgen på kroppen och ögonfärgen.

Vår isbjörn fick bara två kullar innan han kastrerades, och här är han med den kull som föddes hemma hos oss för många år sedan. Alla fem barnen är orientaler. Det ser ut att vara lite blandad färgkompott det här, eller hur? Men det är egentligen bara två färger på ungarna. En blå och fyra chokladfärgade. Av chokladerna är två solida och två spotted (prickiga). (Pappa isbjörn själv är chokladtabby.)

Den prickiga flickungen nederst i bilden ovan blev sen mamma till den vackra prickiga honkatten som ni ser i bilden här nedanför.

Denna bild är tagen för två år sedan och hämtad från min kattblogg. Ungarna ni ser här är två orientaler och en siames. Pappan till kullen var oriental han också, men eftersom det finns siameser bakom i stamtavlan så ploppade det lite oväntat ut en vit unge också.

Jag tror jag bifogar inläggets text också, eftersom den ganska målande beskriver hur det är att ha mamma med ungar i huset:

Det är viktigt med familjen

Ja, det är viktigt med familjen. Och ni ser väl likheten med en viss maffiaboss? Så vi har döpt om Izzan, hon heter numera Donna Corleone...

Det är viktigt inte bara att hålla familjen samlad, den ska ha mat också.
I morse vaknade jag av ett prasslade ljud som förflyttade sig genom rummet. Öppnade ett öga och såg en mycket bestämd dam passera, inte helt olik en värdig lejoninna, bredbent släpandes det tunga bytet under sitt kropp. Hon gick förbi min säng på vägen mot varmvattenberedaren där ungarna låg gömda (för att undvika upptäckt av andra rovdjur... eeh?)

Bytet? En hel, oöppnad förpackning färdigskivat rostbröd...

Ja, jisses. Katter! :-)

Lillemor tyckte att jag skulle vissa bild på Donna också. Och jag ska försöka ta lite bilder, lovar. Det är bara så förbaskat mörkt nu, blir ju sudd av allting.

Marie frågade om katter man inte blir så allergisk av. Jag tror om jag ska vara helt ärlig att några sådana inte finns. Men vissa människor klarar av rexkatter bra. Och somliga som bara har lättare allergier klarar även av siames/oriental. Siames/oriental har ingen underull och hårar därför inte lika mycket som somliga andra raser. Eller som huskatter. (Det är avsaknaden av underull som gör att de ser så slanka ut!)

Christina tyckte att det var roligt att höra att det är en frisk ras. Att det är en av Sveriges friskaste raser är information jag fick vid ett studiebesök på Bagarmossens djursjukhus. Så den borde stämma. Men sen ska också tilläggas att det visst finns defekter på rasen. Det kan födas ungar med svansknick eller sternumkrok tillexempel. Det betraktas som skönhetsfel. Precis som hos vilda kattdjur (tigrar, leoparder, geparder) så är det annars njurarna som är den svaga punkten. Många katter dör av att njurarna slutar fungera som de ska.

Är man hundmänniska och vill skaffa katt så ska man skaffa en katt från de orientaliska raserna. De är trogna, nyfikna, lättlärda och följer sin människa med ett aldrigt sinande intresse. De älskar att apportera. Men de kräver en hel del av sina ägare. Tillåter inte att man glömmer bort dem och ska vara i centrum hela tiden. De brukar kallas kattvärldens racerbilar. Ett annat citat som ofta återkommer är man äger aldrig en siames, men man kan få ynnesten att gå i dess koppel...

Ett till gammalt inlägg från min kattblogg nedan. Ett av mina favoritinlägg. Älskar bilderna! Och så är det så typiskt siamesiskt att bete sig just så här:

Looking for the key

Det doftar gott utifrån. Här har vi en kille som hänger vid dörren till glasverandan varje morgon för att sen ställa sig vid ytterdörren och sniffa. (Mest luktar det nog av grannens katt som tagit för vana att markera på vår dörr.)

Ni som varit hemma hos oss vet att när någon dörr är stängd så är den även låst. Förklaringen är att Isbjörn öppnar alla dörrar annars. Han drar bara ner handtaget, en baggis för en lång kille som han.

Men titta riktigt noga här; han vet mycket väl att den här dörren inte går att öppna, så vad gör han? Jo, han letar efter nyckeln. På allvar! Sitter nyckel i kan han stå i evigheter och fibbla med den och försöka lista ut hur den fungerar.

Ja, det var allt för idag. Är det flunsan som är på väg undrar jag. Verkar inte komma igång riktigt...

Frierier och trollkarlar

Det har inte varit en katt i bloggen på evigheter, så jag tänkte ändra på det idag.

Först ut en papperskatt. Har roat mig med det här framför tv:n ett par kvällar, att vika origami kissar, och sen färglägga dem. Här har vi en liten brunmaskad siames, inte större än 4,5 cm utan hatt. Räknade till 22 olika vikmoment för att få till det här. Himla kul att göra. Alla blir helt olika.

Och så lite riktiga katter...

Donnan är ju vuxen nu. Numera går hon under namnet Tuttis här hemma, eftersom hon höll på att bli diskvalificerad sist vi var på utställning för att hon har så stora tuttar. (!)

Donnan vill ha beeebisar nämligen. Förbereder sig rejält, skulle man kunna säga.

Så vi har varit på friarstråt vi.

Här är vad vi har frågat chans på (och fått ja av), snyggaste killen i stan:

Vad är det som är så bra med den här killen då? Jo, han har vacker ögonform. Bra storlek på öronen, och så har han haka... Kolla hakan! Så ska hakan på en orientalisk katt se ut. Maffig, kraftig, bestämd. Det faller vi för. Och hoppas att Donnan gör det hon också.

Men... Det där är väl ingen siames frågar ni. Nej, det är ett orientaliskt korthår. Parar man en siames med en oriental får man inte blandraskatter, utan man får antingen siameser eller orientaler. De som ser ut som siameser är siameser. De som ser ut som orientaler är orientaler. Siameser har alltid mask (vita kroppar med färg bara i ansikte och på ben och svans; dvs där kroppen är som kallast). Orientaler är alltid färgade över hela kroppen. Både siameser och orientaler kan vara antingen solida (enfärgade) eller tabby/spotted (randiga/prickiga).

Killen här ovanför är en brunspotted oriental.

Vi har även frågat chans (nedan) på den här lilla näsapan. Ett litet yngel än bara. Det tar ett tag innan den här gynnaren kommer att intressera sig för flickor, men det är alltid bra att vara ute i god tid. Bra för ägaren att veta att det finns någon som är intresserad. Parning om något år kanske hoppas vi på.

Nu vet jag några som sitter och suckar lite och tycker att det här är ungefär det fulaste som finns - fläckiga siameser. Men vänta bara tills han blivit vuxen och färgen har djupnat lite. Då kommer han att se ut som en häst. Ja, jag menar inte bokstavligt förstås, men i mönstret... Han kommer att få en väldigt tydlig vit bläs mitt i ansiktet. Jag tror att han kommer att bli väldigt, väldigt fin. (Det han tyvärr saknar är haka. Men det är bara att hoppas att Donnans haka slår igenom, och sen så får man fortsätta jobba för starkare haka i nästa generation också. Det är inte alltid man kan få allt på en och samma gång.)

Eftersom Donnans pappa är den vackraste hankatt vi har fött upp så tänkte jag visa bild på honom också (bilderna nedan). Han är ett orientalisk korthår. Mycket framgångsrik på utställningar. Det som domarna faller för är hans ögonform. Det finns inte riktigt ord att beskriva hur underbar den här katten är. Det är inte bara att han är vacker, utan det är hela hans personlighet som är så... fantastisk. Han tillhör de där varelserna som aldrig någonsin kommer att försvinna ur ens sinne. Jag är ganska så säker på att hans matte håller med.

Och jag är väldigt, väldigt glad att vi fick "låna" tillbaka honom så att han kunde bli pappa till vår Donna.

Och här får gammelmatte strax en puss...

Ja, det var lite om katter det. Mycket att tänka på när man letar efter hane till sin hona. Men nu när vi äntligen bestämt oss för vem det ska bli denna gång, så är det bara att vänta på löp, ta alla parningstester (blodprover för att kolla att det inte finns smittsamma sjukdomar) och sen hoppas att det går som det ska allting.

Börjar längta ganska ordentligt efter trampet av små fötter nu... !

PS. Ett litet tillägg i efterhand, apropå en kommentar här om hakor... Att man vill ha en ordentlig haka på katten beror på att man vill att rasen ska ha en välproportionerad profil och alltså ett normalt och fungerande bett också. Avlar man utan tanke på helheten - alltså ser till alla detaljer - så är det risk att rasen ändras till det sämre på sikt. Siamesen är idag en av de friskaste kattraserna i Sverige, och den har än så länge inte ett enda fysiskt fel som man kan härröra till felaktigt avelsarbete. Ett arv att vara rädd om och ett ansvar.

PS 2: En liten lustighet kan jag dela med mig med också - apropå Donnans tuttar på förra utställningen. Medans domare och assistenter med bekymrade veck i pannan stod och kände och klämde på min Donna på bedömningsbordet satt kvinnan bredvid mig i publiken och bläddrade i sin utställningskatalog. -Vad är det för fel på katten? viskade hon till mig. -De tror att hon är dräktig, viskade jag tillbaka. Kvinnan pekade på Donnans katalognamn, Lady Madonna, och sa torrt: -Och hur hade de tänkt sig att det skulle ha gått till då? Gud fader själv som varit framme eller?

Matkontrollanterna

Hemma hos oss finns det några som håller koll på att inga matrester lämnas framme i köket. 

Signifikativt för en kontrollant är att den alltid är mycket noggrann och inte drar sig för att bryta sig in i kassar, burkar och skåp för att dubbelkolla att alla förpackningar är ordentligt tillslutna. En duktig kontrollant brukar också provsmaka på förpackningen för att bli helt säker på att den inte har något läckage någonstans.

När matkontrollanten ska övervaka att inga rester lämnas kvar på middagstallrikarna räcker det med att hålla utkik från spisfläkten.

Vårens sista gullviva

Har inte direkt varit särskilt kreativ de senaste dagarna, men lyckades iallafall få ner lite plantor i krukor i helgen.

Och så har jag målat några av krukorna i samma röda färg som fönsterfoder och ytterdörren har.

(Jag har flirtat en aning med gult i växtvalet till det röda. Ska visa sen när det vuxit upp lite mer.)

Innan gräsklippningen plockade jag in årets sista gullviva och några stjälkar förgätmigej från gräsmattan. De skulle förstås undersökas noggrant av isbjörn...

Och sen skulle de dras upp ur vasen...  (kolla hur snyggt han kilar in stjälken mellan huggtänderna).

En siames ska förstås ha en förgät-mig-ej vid sina fötter...

Tack för alla förslag i förra inlägget om växtval! Tror jag har en grov idé nu hur jag ska göra. Visar nästa gång.

Det spirar!

I höstas, efter första frosten, slängde jag in en av sommarkrukorna i källaren. Den innehöll daggsalvia och kärleksört. Salvian är inte flerårig i Sverige men jag fick för mig att testa om den gick att övervintra frostfritt. Det gick inte. Men titta på det här... Kärleksörten växer för fullt! Visst ser det häftigt ut? Som bleka sparrisknoppar nästan!

 

Och tittar man riktigt, riktigt nära så ser bladen nästan ut som hummerklor...

Idag har det regnat och varit riktigt ruggigt ute, så vi har varit inne och pysslat. Jag har bland annat försökt att fota en primula jag köpte förra helgen. Jag blev så förtjust i den att jag inte kunde plantera ut den i kruka som jag hade tänkt. Den har stått inne som inspiration istället. 

Försökt att fota som sagt. Titta på de här pajasarna!!

De ska vara i centrum precis hela tiden!! :-)

Piedestalen man ser lite av på bilden har jag förresten ägnat eftermiddagen åt att måla. Den tiggde jag till mig på soptippen i förra veckan. Lade väldigt nöjd in den i bilen och maken suckade: -Jag slänger saker, och du... -Jag hittar saker!

Lite mer vacker primula...

Min räknare har lagt av... funderar på om det kan ha med sommartid-omställningen att göra? Någon som vet?

Tomatsådd

Typiskt! Jag hittade inte påsen med frilandstomater jag hade tänkt att prova i år, så det blev bara sått körbärstomaten 'Gardeners Delight' idag. Inte speciellt spännande, men det är inget fel på säkra kort emellanåt heller.

I frökorgen hittade jag allra längst ner i botten minst fem år gamla frön av tomaten 'Tigerella' som jag tagit själv. Det var en helt burk och jag sådde rubbet. Tomatfrön kan ju vara långlivade så vem vet, kanske gror några. Jag tycker väldigt bra om den randiga Tigerella. Plantorna håller sig fina länge tycker jag, och smaken är precis lagom för mig. Jag gillar varken för söta eller för syrliga tomater.

Tänkte tipsa om ett par tomatsorter som jag inte kommer att odla själv i år, men som ändå är trevliga att lära känna.

Den första tomaten (se bilden nedan) heter 'Russian Black'. Det är en relativt högvuxen tomat som inte ger så där jättemånga tomater på varje planta, men som smakar helt okey.

Samma sak gäller 'White Beauty' (den ljusgula bifftomaten). Den ger inte heller mycket, men å andra sidan är tomaterna större, så möjligtvis får man ändå en aning större skörd på dessa plantor. Saftig och riktigt fin tomat.

Odlar man tomater för att lägga in, koka marmelader eller att bunkra upp inför vintern i torkad skepnad, rekommenderar jag ingen av dessa två eftersom de ger så litet. Men vill man göra läckra sallader som smeker ögat lika väl som gommen så är dessa två helt underbara. 

Den "svarta" tomaten har en otrolig färg på fruktköttet när man delar den. Mättat oxblodsfärgad nästan. Den gula tomaten har ett nästan vitt fruktkött där kärnorna i sin "gele" står för det gula inslaget. (Den lilla röda tomaten är en Gardeners Delight.) Hittar tyvärr inga egna bra närbilder på hur tomaterna ser ut när man skär upp dem, men länkar här till Jennys Frön som säljer båda sorterna och dessutom har bilder på dem; Russian Black och White Beauty.

Den enda bild jag hittar här hemma på tomaterna beredda för att ätas är den här:

Det här är gamla isbjörns kroppsspråk för: Men vadå, skämtar ni!? Jag trodde vi skulle grilla!!!

Donna snap

Har litet mycket just nu men hinner nog lägga in detta snapshot från nyss; sötaste donnan i världen. :-)

Julledigt

Vad konstigt det blev, tre inlägg i rad med donnan med på bild... men kan trots det inte motstå att vissa dessa snapshots från i morse. Julefriden som sänker sig över huset...

Eller vänta nu...

... är det verkligen någon idé att fortsätta pynta...? 

Vi har ju en demolition girl i huset!

Donna lever just nu efter devisen "det som inte går att jaga går åtminstone att provsmaka".

(Och nej, hon är inte undernärd, hon är siames... )

Gropen är igengrävd (åtminstone till största delen), så vi kommer att komma in med julgranen. Traditionsenligt skall den tas in och kläs i kväll. (Gissar att jag kommer få god hjälp av en viss pälsbeklädd varelse... )

Maken suckar lika högt varje år när jag börjar prata om gran ("- Väx upp kvinna!") men bara jag har en gran så spelar inte det andra så mycket roll faktiskt. 

Ska slipa och olja in (igen) bänkskivorna i köket också. Och bära ut virket som ligger på golvet i vardagsrummet. Och handla maten. Sen när det är gjort tänker jag bara ta resten av dagen som den kommer. Tjoho!

Det blev en ängel!

Maken fotade vår DonnaPonnaPonnyhäst och se; hon fick vingar. 

Lördag

För ungefär fem veckor sedan slog mina dahlior ut, bara en vecka innan första frosten kom så det var inte länge de stod. Men vad vackra de var. Jag har mina favoritblommor sedan barnsben. Får hela tiden nya, men till de "heliga" hör dahlia, gladiol och luktärt.

Plockade fram den här dahliabilden nu för att ha något att vila ögonen på. Sitter o funderar på om jag ska printa ut den och sätta upp på väggen, är ganska nöjd med det här fotot. Det pratar med mig. Som om kronbladen sjunger, eller dansar...

Ja, det var dagens lilla paus och eftertanke det. 

Annars har det inte varit mycket av den varan idag heller, utan vi vet vad vi har att göra från tidig morgon till sena kvällen. 

Här är vår arbetsledare:

Trodde att jag skulle kunna lägga ut lite "efter" bilder efter den här intensiva veckan, men det dröjer nog ett tag till. (Om jag inte lägger ut en hörna i morgon bara för att övertyga mig själv om att vi nästan är klara. :-))

Glansmiskantus

Ett till inlägg som handlar om gräs. Har ju inte visat några bilder än på miskantusen, Miscanthus sinensis, som ska ner i min gräsrabatt vid Huset. Fotade den jag har vid ateljén och som jag ska ta en bit av i vår.

Den är som finast den här årstiden. Det vill säga, jag tycker ju att den är ganska fin under vintern också, när bladen har gulnat och vipporna blivit lite luddiga. (Får återkomma med fler bilder senare i år.)

Vipporna är som högst ca 180 cm. Ja man ser ju storleken i relation till växthuset som är ett lite större (ca 14 kvadratmeter) Serralux från Classicum.

Till vänster i bild skymtar en del av våra sparrissängar. Eller det som var sparrissängarna innan sorken kom. Trädet är ett Reine Claude plommonträd. Av de plommonen gör man den godaste romtopfen i världen. 

Här sitter jag och försöker jobba...

I morgon ska vi ut på ett heldagsäventyr. Vi plockar med oss isbjörnen (som är farmors morfar till donnan om jag glömt att nämna det) på utställning för första gången på flera år. Han är så gammal nu att han kan ställas ut i något som kallas seniorklass. ("Gubbklass" kallar jag det.) Klockan åtta ska vi vara på plats i utställningshallen och först vid 19.00 någon gång beräknas alla bedömningar vara klara.

Man brukar vara rätt mör efter en så lång dag i en dragig och kall sporthall, men jag ser väldigt fram mot morgondagen trots det. Ska bli så kul att träffa alla kattkompisar vi inte sett på länge!

Inspiration & Donnan

Längtan efter Donnan blev oss övermäktig och vi lämnade Huset en dag tidigare än planerat. Så där står lampfoten kvar och det dröjer nog ett tag innan jag får tid att ta itu med den.

Men jag tänkte att jag skulle visa den bild som inspirerade mig att köpa den:

Sida ur senaste numret av Country Living US edition

Amerikanska Country Living  handlar förstås till största delen om halloween denna månad. Lampan nere till höger i bild har nåt... Jag funderade på vad det var, och till slut kom jag fram till att det inte är lampan i sig, utan färgerna i den ihop med alla andra färger på uppslaget jag gillar. Så jag tänkte att varför inte köpa en billig lampfot i trä som man kan måla efter lust och säsong. Orange nu. Röd, grön eller vit till jul. Knallgul till påsk. Och lampskärmen kan helt enkelt vara vit. Eller svart. Eller så köper man en ståltrådsstomme och byter tyg på den efter säsong också. 

Lampan blir inte en statisk del av inredningen, utan den blir pynt.

Vi får se hur det blir. Någon halloweenlampa blir det nog inte i år, jag tror inte jag kommer att hinna. Men något halvknasigt (hellre än stiligt) borde jag väl kunna hitta på till jul. (Eller så blir hela alltet korpsvart och hamnar ovanpå skåpet.) (Fast det skulle ju vara roligt att prova att klä både fot och skärm i papper också... !)

Ta-daaa! Här är hon, vår madonna Donna, eller Lady Madonna som hon heter i stamtavlan.

Som alla kattbebisar så somnar hon rätt som det är och lite var som helst. Inte helt lätt att balansera på huk utan stöd för händerna med en sovande kattunge i knät och samtidigt fota... Ska plocka ut henne ur bokhyllan (där hon just nu lagt sig ovanpå makens datatidningar) och se om hon inte vill ligga och kramas i min säng istället...

Veckans bukett

Småblommig blå höstaster finns i trädgården.

Phloxen hittade jag i vägrenen.

Min vita springare Prinspotta tvagar sig i höstsolen:

Länge sen sist

Kan börja med att berätta att vi har golv i köket nu.

Det betyder att man förmodligen ser ut att ha en väldigt konstig gångstil. För vi är ju vana vid golvelementen som sviktat under oss hela sommaren, och har fortfarande den där lätt has-smygande gången där man av någon anledningen sätter i tån innan hälen i backen.

Det vi inte räknat med var att bli tvungna att börja slita i resten av bänkskåpen, de som vi hade tänkt att vänta med till nästa sommar. För att lägga nytt golv istället för det uppbrytna var vi tvungna att såga en bit till, och bort försvann ytterligare ett skåp. (Så nu står alla kastruller, köksmaskiner o dylikt i en kartong på vinden.) (Man behöver inte se det som något fel att ha kastruller på vinden, man kan välja att se det som gratis motion. :-) )

Om en månad ska vi ha rinnande vatten i köket igen. Eller om fem, sex veckor iallafall. Den måttbeställda bänkskivan tar lite tid på sig nämligen. Innan den kommer ska vi ha hunnit bygga en sockel som täcker den del av skorstensstocken som sticker upp ur golvet, så att vi kan ställa spis, diskmaskin och bänkskåp för diskbänken på samma höjd. Alla inköp är gjorda sedan länge. Så det är bara att jobba på, och vänta på bänkskivan.

Gjorde ett uppmuntringsinköp när golvet var på plats. En blender. Så nu behöver jag inte släpa med mig blendern ifrån ateljen varje gång vi åker till Huset. Vilket jag gjort tidigare. Jag är smoothie-beroende.

Vi har en liten kattuppfödning, och i veckan som var har vi varit och hälsat på ungar som fötts av en hona vi har boende hos fodervärd. Kan inte låta bli att visa den här lilla gynnaren; en fem veckor gammal pojke av rasen orientalisk korthår. Han är så söt (ja det var förresten alla sex ungar) att man får lust att stoppa honom i munnen. Honungspojke! :-)

Kattpuff

Regnigt och pysseldags igen. Idag blev det en present till kissarna.

Jag använde ett lite tjockare fleece-tyg som jag köpt på Panduro. 

Och så här gör man:

Pilarna betyder att man ska stoppa in fyllning innan man syr ihop på dessa ställen.

Man kan fylla med kuddvadd, men den här puffen är stor, drygt 70 cm i diameter, och jag är en notorisk återvinnare, så jag strimlade tre gamla urtvättade sweatshirts och fyra dito t-shirts från trashögen. Istället för att betala en hundring för fyllningen så blev den gratis.

Voila! Pris totalt ca 50 kr. Jag fick precis det tyg jag ville ha, puffen är härligt tung och bäddvänlig, och går att tvätta i maskin och köra i torktumlare. Stor nog att rymma minst tre katter.