Bra eller dåligt arkiveringssystem?

Jag blir toookig! Hittar inte ett papper som jag tror att jag sparat trots att jag nu letat igenom varenda förbaskade pärm och hög på hela kontoret. Och den här pärmen då? Vad tusan innehåller den!? Ingen aning!

Att jag inte minns vad pärmen innehåller betyder det att jag lyckats med min arkivering? Man arkiverar saker för att slippa behöva ha dem i huvudet, eller hur? Men om jag nu inte minns vad som finns i pärmen, betyder inte det att det är saker jag lika gärna kunde slänga, eftersom jag uppenbarligen inte tittar på dem så ofta?

(Å andra sidan var det i den här pärmen jag tittade näst-näst-näst först, på min jakt efter det försvunna pappret... )

Ja, vad säger ni? Bra eller dåligt arkiveringssystem?

Så många kommentarer...

Det var så många kommentarer till förra inlägget så jag tar en liten fortsättning på tema kissar idag.

Först en bild till Poppins, som inte visste att orientaler och siameser var så närbesläktade. Jodå, det är dom. De har precis samma rasstandard, det som skiljer dem åt är bara färgen på kroppen och ögonfärgen.

Vår isbjörn fick bara två kullar innan han kastrerades, och här är han med den kull som föddes hemma hos oss för många år sedan. Alla fem barnen är orientaler. Det ser ut att vara lite blandad färgkompott det här, eller hur? Men det är egentligen bara två färger på ungarna. En blå och fyra chokladfärgade. Av chokladerna är två solida och två spotted (prickiga). (Pappa isbjörn själv är chokladtabby.)

Den prickiga flickungen nederst i bilden ovan blev sen mamma till den vackra prickiga honkatten som ni ser i bilden här nedanför.

Denna bild är tagen för två år sedan och hämtad från min kattblogg. Ungarna ni ser här är två orientaler och en siames. Pappan till kullen var oriental han också, men eftersom det finns siameser bakom i stamtavlan så ploppade det lite oväntat ut en vit unge också.

Jag tror jag bifogar inläggets text också, eftersom den ganska målande beskriver hur det är att ha mamma med ungar i huset:

Det är viktigt med familjen

Ja, det är viktigt med familjen. Och ni ser väl likheten med en viss maffiaboss? Så vi har döpt om Izzan, hon heter numera Donna Corleone...

Det är viktigt inte bara att hålla familjen samlad, den ska ha mat också.
I morse vaknade jag av ett prasslade ljud som förflyttade sig genom rummet. Öppnade ett öga och såg en mycket bestämd dam passera, inte helt olik en värdig lejoninna, bredbent släpandes det tunga bytet under sitt kropp. Hon gick förbi min säng på vägen mot varmvattenberedaren där ungarna låg gömda (för att undvika upptäckt av andra rovdjur... eeh?)

Bytet? En hel, oöppnad förpackning färdigskivat rostbröd...

Ja, jisses. Katter! :-)

Lillemor tyckte att jag skulle vissa bild på Donna också. Och jag ska försöka ta lite bilder, lovar. Det är bara så förbaskat mörkt nu, blir ju sudd av allting.

Marie frågade om katter man inte blir så allergisk av. Jag tror om jag ska vara helt ärlig att några sådana inte finns. Men vissa människor klarar av rexkatter bra. Och somliga som bara har lättare allergier klarar även av siames/oriental. Siames/oriental har ingen underull och hårar därför inte lika mycket som somliga andra raser. Eller som huskatter. (Det är avsaknaden av underull som gör att de ser så slanka ut!)

Christina tyckte att det var roligt att höra att det är en frisk ras. Att det är en av Sveriges friskaste raser är information jag fick vid ett studiebesök på Bagarmossens djursjukhus. Så den borde stämma. Men sen ska också tilläggas att det visst finns defekter på rasen. Det kan födas ungar med svansknick eller sternumkrok tillexempel. Det betraktas som skönhetsfel. Precis som hos vilda kattdjur (tigrar, leoparder, geparder) så är det annars njurarna som är den svaga punkten. Många katter dör av att njurarna slutar fungera som de ska.

Är man hundmänniska och vill skaffa katt så ska man skaffa en katt från de orientaliska raserna. De är trogna, nyfikna, lättlärda och följer sin människa med ett aldrigt sinande intresse. De älskar att apportera. Men de kräver en hel del av sina ägare. Tillåter inte att man glömmer bort dem och ska vara i centrum hela tiden. De brukar kallas kattvärldens racerbilar. Ett annat citat som ofta återkommer är man äger aldrig en siames, men man kan få ynnesten att gå i dess koppel...

Ett till gammalt inlägg från min kattblogg nedan. Ett av mina favoritinlägg. Älskar bilderna! Och så är det så typiskt siamesiskt att bete sig just så här:

Looking for the key

Det doftar gott utifrån. Här har vi en kille som hänger vid dörren till glasverandan varje morgon för att sen ställa sig vid ytterdörren och sniffa. (Mest luktar det nog av grannens katt som tagit för vana att markera på vår dörr.)

Ni som varit hemma hos oss vet att när någon dörr är stängd så är den även låst. Förklaringen är att Isbjörn öppnar alla dörrar annars. Han drar bara ner handtaget, en baggis för en lång kille som han.

Men titta riktigt noga här; han vet mycket väl att den här dörren inte går att öppna, så vad gör han? Jo, han letar efter nyckeln. På allvar! Sitter nyckel i kan han stå i evigheter och fibbla med den och försöka lista ut hur den fungerar.

Ja, det var allt för idag. Är det flunsan som är på väg undrar jag. Verkar inte komma igång riktigt...

Frierier och trollkarlar

Det har inte varit en katt i bloggen på evigheter, så jag tänkte ändra på det idag.

Först ut en papperskatt. Har roat mig med det här framför tv:n ett par kvällar, att vika origami kissar, och sen färglägga dem. Här har vi en liten brunmaskad siames, inte större än 4,5 cm utan hatt. Räknade till 22 olika vikmoment för att få till det här. Himla kul att göra. Alla blir helt olika.

Och så lite riktiga katter...

Donnan är ju vuxen nu. Numera går hon under namnet Tuttis här hemma, eftersom hon höll på att bli diskvalificerad sist vi var på utställning för att hon har så stora tuttar. (!)

Donnan vill ha beeebisar nämligen. Förbereder sig rejält, skulle man kunna säga.

Så vi har varit på friarstråt vi.

Här är vad vi har frågat chans på (och fått ja av), snyggaste killen i stan:

Vad är det som är så bra med den här killen då? Jo, han har vacker ögonform. Bra storlek på öronen, och så har han haka... Kolla hakan! Så ska hakan på en orientalisk katt se ut. Maffig, kraftig, bestämd. Det faller vi för. Och hoppas att Donnan gör det hon också.

Men... Det där är väl ingen siames frågar ni. Nej, det är ett orientaliskt korthår. Parar man en siames med en oriental får man inte blandraskatter, utan man får antingen siameser eller orientaler. De som ser ut som siameser är siameser. De som ser ut som orientaler är orientaler. Siameser har alltid mask (vita kroppar med färg bara i ansikte och på ben och svans; dvs där kroppen är som kallast). Orientaler är alltid färgade över hela kroppen. Både siameser och orientaler kan vara antingen solida (enfärgade) eller tabby/spotted (randiga/prickiga).

Killen här ovanför är en brunspotted oriental.

Vi har även frågat chans (nedan) på den här lilla näsapan. Ett litet yngel än bara. Det tar ett tag innan den här gynnaren kommer att intressera sig för flickor, men det är alltid bra att vara ute i god tid. Bra för ägaren att veta att det finns någon som är intresserad. Parning om något år kanske hoppas vi på.

Nu vet jag några som sitter och suckar lite och tycker att det här är ungefär det fulaste som finns - fläckiga siameser. Men vänta bara tills han blivit vuxen och färgen har djupnat lite. Då kommer han att se ut som en häst. Ja, jag menar inte bokstavligt förstås, men i mönstret... Han kommer att få en väldigt tydlig vit bläs mitt i ansiktet. Jag tror att han kommer att bli väldigt, väldigt fin. (Det han tyvärr saknar är haka. Men det är bara att hoppas att Donnans haka slår igenom, och sen så får man fortsätta jobba för starkare haka i nästa generation också. Det är inte alltid man kan få allt på en och samma gång.)

Eftersom Donnans pappa är den vackraste hankatt vi har fött upp så tänkte jag visa bild på honom också (bilderna nedan). Han är ett orientalisk korthår. Mycket framgångsrik på utställningar. Det som domarna faller för är hans ögonform. Det finns inte riktigt ord att beskriva hur underbar den här katten är. Det är inte bara att han är vacker, utan det är hela hans personlighet som är så... fantastisk. Han tillhör de där varelserna som aldrig någonsin kommer att försvinna ur ens sinne. Jag är ganska så säker på att hans matte håller med.

Och jag är väldigt, väldigt glad att vi fick "låna" tillbaka honom så att han kunde bli pappa till vår Donna.

Och här får gammelmatte strax en puss...

Ja, det var lite om katter det. Mycket att tänka på när man letar efter hane till sin hona. Men nu när vi äntligen bestämt oss för vem det ska bli denna gång, så är det bara att vänta på löp, ta alla parningstester (blodprover för att kolla att det inte finns smittsamma sjukdomar) och sen hoppas att det går som det ska allting.

Börjar längta ganska ordentligt efter trampet av små fötter nu... !

PS. Ett litet tillägg i efterhand, apropå en kommentar här om hakor... Att man vill ha en ordentlig haka på katten beror på att man vill att rasen ska ha en välproportionerad profil och alltså ett normalt och fungerande bett också. Avlar man utan tanke på helheten - alltså ser till alla detaljer - så är det risk att rasen ändras till det sämre på sikt. Siamesen är idag en av de friskaste kattraserna i Sverige, och den har än så länge inte ett enda fysiskt fel som man kan härröra till felaktigt avelsarbete. Ett arv att vara rädd om och ett ansvar.

PS 2: En liten lustighet kan jag dela med mig med också - apropå Donnans tuttar på förra utställningen. Medans domare och assistenter med bekymrade veck i pannan stod och kände och klämde på min Donna på bedömningsbordet satt kvinnan bredvid mig i publiken och bläddrade i sin utställningskatalog. -Vad är det för fel på katten? viskade hon till mig. -De tror att hon är dräktig, viskade jag tillbaka. Kvinnan pekade på Donnans katalognamn, Lady Madonna, och sa torrt: -Och hur hade de tänkt sig att det skulle ha gått till då? Gud fader själv som varit framme eller?

Film för regniga dagar (III)

Ryttaren på taket (eller Horseman on the roof om det är svårt att hitta den översatt till svenska). Sanslöst vackra bilder...

Film för regniga dagar (II)

Film för regniga dagar

Jag var inte med då

Den här bilden har jag fotat av ur min farbrors fotoalbum.

Den har undertexten Auktionen. Det är min farfar som står och visar en tjur.

Farfar var inte särskilt hög, och han ser ju inte direkt större ut bredvid den här bjässen.

Undrar vad farfar tänker. "Det blir nog bra det här ska du se gubben." eller "Ja du pojken, nu är våra dagar ihop slut" eller "Helskotta, bara han sköter sig nu och inte ställer till nåt!"

Höstpyssel i skälvande stund

Jag misstänker att löven inte sitter så länge till på träden, så det känns som om det var i sista minuten jag hann göra en höstkrans. Valde blad av lönn. För att lönn är det träd som växer närmast huset och jag gick ut med ficklampa i mörkret. (Då blir jag lite bekväm av mig.)

Precis hur bra som helst blev det. Exakt arbetstid en timme och femton minuter. Och då har jag räknat med den tid det tog att göra stommen till kransen. Bilden nedan.

Jag hade egentligen tänkt köpa en sån där plaststomme men har inte haft tid. Så det blev en gratistidning som fick tjänstgöra som arbetsmaterial istället. Egentigen ganska bra, för när kransen har gjort sitt är det bara att kompostera rubbet, och sen på vårkanten fiska upp ståltråden som jag bundit med ur myllan.

Härliga hösthelg (II)

Ännu en helt ljuvlig dag. Åh vad lönnarna glöder i rött, speciellt när regnet duggar fjäderlätt mot uppåtvända ögon... 

Vi tog med oss svärfar till kyrkogården och hälsade på svärmor. Hon vilar under en ängel av Milles. En ängel som ursprungligen beställdes av Swedenborg-sällskapet men som aldrig blev av i full skala. Nu står han modell i Lidingö kyrkas minneslund...

Vi fortsatte till Slottsträdgården Ulriksdal. Jag vet inte hur det går till, men bara att komma in på det stället och se alla växter får sinnena att liksom expandera. Färger, dofter, ljud... alla intryck blir så starka.

Vi tog kaffe och tårta i fiket. (Är det Stockholms bästa bakverk där?)

Plötsligt sa svärfar: blunda!

Vi blundade.

Och han hade rätt... Det var som om man kunde höra fuktigheten i luften, höra växterna växa...

Väldigt tillfreds med tillvaron kom vi hem i blå timmen. Skivade grönsaker och skar kött och tände gasolköket. Satt en lång stund i köket med sukiyakegrytan kokande på bordet. Vi testade att ha i trattisar (från gårdagens promenad), en helt ny smakupplevelse. Sötsyrligt och gott, nästan som inlagda kantareller.

På köksbänken stod mina byten. En alldeles illande julröd cyklamen, och en namnlös bladkaktusvariant som jag inte har sen tidigare. (Kan man bygga ut sitt hus med bara fönster på nåt sätt? Var ska jag ställa allt...?)

Kanske inte (förmodligen inte alls, nej) helt tillåtet plockade jag upp en bit av en annan bladkaktus från golvet på Ulriksdal. Till mitt försvar måste jag säga att den bara var tio centimeter lång, torr och trampad på, och jag kan inte föreställa mig att de skulle komma på idén att försöka ta den tillvara. Dessutom lade jag den faktiskt ihop med mina andra saker i kassan, de kunde ju plockat undan den om jag nu inte hade fått ta den med mig - eller hur?

Den satte jag illafall i jord nu ikväll. Och nu står den på kryddhyllan under lysröret i köket.

Det brukar vara ett bra ställe för sticklingar.

Jag hoppas på det bästa.

Underbara hösthelg

Jag lämnade min tillvaro som labbråtta (fast i ekorrhjulet i kontorets kuvös menar jag) igår och fick lite nya intryck. Härliga, härliga höstskog! Det blev ingen lång promenad, för jag hade inte riktigt fattat precis hur mycket höst det är, att man redan måste bära långkalsonger och ha mössa om man ska ge sig ut på skogsvandring. Nå, får plocka fram det till nästa gång...

Vilken blå himmel! Vilka knallgula löv! Vilken isande, överförfriskande nordvind som ven runt Mälaren... Men vackert var det.

En till vacker sak är Nationalmuseums pågående utställning om Caspar David Friedrich. Ni vet han som målar träd eller ruiner i skymningar och gryningar.

Jag vet inte om jag blev helt övertygad av urvalet de gjort för utställningen. Jag hade gärna velat se fler av mina "favoriter". Men, visst... det var absolut värt inträdet iallafall. Största överraskningen var att de flesta målningar är väldigt små. Jag har alltid sett framför mig landskapen som ganska monumentala målningar.

Jag vet inte vad det är i Caspar Davids bildvärld som tilltalar mig så, men ju längre jag tittar på en bild desto djupare in i den hamnar jag, och desto mindre förstår jag.

De är som små ikoner över sinnesstämningar.

Bok och antikvariatsmässan var bara för mycket kan jag också meddela. Vilka underbara böcker där fanns. Mycket 1800 tal och från förra sekelskiftet. Underbara marmorerande band med slitna läderryggar, handkolorerade inlagor... Små bagateller som ett litet häfte att skriva in födelsedagar i, där varje sida såg ut som ett illustrerat vykort från nittonhundratalets början. Barnböcker från 40- och 50tal... Tyska och amerikanska böcker om typografi... 

Speciellt en samling Svensk Trädgårdstidskrift från 1800 talets mitt, inbunden till mycket sympatisk bokform fick mig att fullständigt dra efter andan av habegär. Frågade på priset, ganska så fast besluten att äta makaroner och havregrynsgröt i ett halvår bara jag fick köpa den. 10.000 kronor... nää, så mycket havregryn och makaroner tror jag inte min mage pallar... 

Gullehexans blommiga kossa

De blommiga kossorna förökar sig. Här har vi Gullehexan på Sockergårdens variant. Har ni sett något så förtjusande?! Jag är så himla imponerad av Gullehexans kreativitet och formsinne...

För att inte tala om noggrannheten och tålamodet; se på alla de tusen och åter tusen stygn hon lagt i detta arbete. Det här är skapat med kärlek till det man har i händerna...

För att se Gullehäxans inlägg där hon visar bildkudden i sin helhet klicka här.

Ett litet evenemangstips inför helgen kanske? (En komplett lista över utställarna finns här på SVAFs hemsida.)

Själv är jag lite nyfiken på bokbindarnas montrar. (Hantverk, hantverk... jag älskar gott hantverk.)

Annars då? Jo, det är riktigt fint utan plommonträd utanför fönstret. Solen skiner, jag sitter inne och arbetar. Och jag hinner just nu inte alls med att arbeta med eget som jag skulle vilja. Ägnar en timma om dagen, eller två, åt att fortsätta med mina askar och kollage. Inspirationen hotar alltjämt att spränga huvudet, det bara bubblar. Förresten läste jag en artikel i tidskriften Konstnären om att det inte finns något som heter inspiration längre, det kallas för flow idag, och det är ett tillstånd som man kan lära sig att arbeta sig in i.

Men vilken tur jag har, kollade Konstnären på nätet och detta nummer ligger ute som PDF. Är någon intresserad att läsa artikeln så kolla denna länk. (Funkar inte länken så titta här istället, och sök på Konstnären nummer 2/2009)