Film för regniga dagar (III)

Ryttaren på taket (eller Horseman on the roof om det är svårt att hitta den översatt till svenska). Sanslöst vackra bilder...

Film för regniga dagar (II)

Film för regniga dagar

Jag var inte med då

Den här bilden har jag fotat av ur min farbrors fotoalbum.

Den har undertexten Auktionen. Det är min farfar som står och visar en tjur.

Farfar var inte särskilt hög, och han ser ju inte direkt större ut bredvid den här bjässen.

Undrar vad farfar tänker. "Det blir nog bra det här ska du se gubben." eller "Ja du pojken, nu är våra dagar ihop slut" eller "Helskotta, bara han sköter sig nu och inte ställer till nåt!"

Höstpyssel i skälvande stund

Jag misstänker att löven inte sitter så länge till på träden, så det känns som om det var i sista minuten jag hann göra en höstkrans. Valde blad av lönn. För att lönn är det träd som växer närmast huset och jag gick ut med ficklampa i mörkret. (Då blir jag lite bekväm av mig.)

Precis hur bra som helst blev det. Exakt arbetstid en timme och femton minuter. Och då har jag räknat med den tid det tog att göra stommen till kransen. Bilden nedan.

Jag hade egentligen tänkt köpa en sån där plaststomme men har inte haft tid. Så det blev en gratistidning som fick tjänstgöra som arbetsmaterial istället. Egentigen ganska bra, för när kransen har gjort sitt är det bara att kompostera rubbet, och sen på vårkanten fiska upp ståltråden som jag bundit med ur myllan.

Härliga hösthelg (II)

Ännu en helt ljuvlig dag. Åh vad lönnarna glöder i rött, speciellt när regnet duggar fjäderlätt mot uppåtvända ögon... 

Vi tog med oss svärfar till kyrkogården och hälsade på svärmor. Hon vilar under en ängel av Milles. En ängel som ursprungligen beställdes av Swedenborg-sällskapet men som aldrig blev av i full skala. Nu står han modell i Lidingö kyrkas minneslund...

Vi fortsatte till Slottsträdgården Ulriksdal. Jag vet inte hur det går till, men bara att komma in på det stället och se alla växter får sinnena att liksom expandera. Färger, dofter, ljud... alla intryck blir så starka.

Vi tog kaffe och tårta i fiket. (Är det Stockholms bästa bakverk där?)

Plötsligt sa svärfar: blunda!

Vi blundade.

Och han hade rätt... Det var som om man kunde höra fuktigheten i luften, höra växterna växa...

Väldigt tillfreds med tillvaron kom vi hem i blå timmen. Skivade grönsaker och skar kött och tände gasolköket. Satt en lång stund i köket med sukiyakegrytan kokande på bordet. Vi testade att ha i trattisar (från gårdagens promenad), en helt ny smakupplevelse. Sötsyrligt och gott, nästan som inlagda kantareller.

På köksbänken stod mina byten. En alldeles illande julröd cyklamen, och en namnlös bladkaktusvariant som jag inte har sen tidigare. (Kan man bygga ut sitt hus med bara fönster på nåt sätt? Var ska jag ställa allt...?)

Kanske inte (förmodligen inte alls, nej) helt tillåtet plockade jag upp en bit av en annan bladkaktus från golvet på Ulriksdal. Till mitt försvar måste jag säga att den bara var tio centimeter lång, torr och trampad på, och jag kan inte föreställa mig att de skulle komma på idén att försöka ta den tillvara. Dessutom lade jag den faktiskt ihop med mina andra saker i kassan, de kunde ju plockat undan den om jag nu inte hade fått ta den med mig - eller hur?

Den satte jag illafall i jord nu ikväll. Och nu står den på kryddhyllan under lysröret i köket.

Det brukar vara ett bra ställe för sticklingar.

Jag hoppas på det bästa.

Underbara hösthelg

Jag lämnade min tillvaro som labbråtta (fast i ekorrhjulet i kontorets kuvös menar jag) igår och fick lite nya intryck. Härliga, härliga höstskog! Det blev ingen lång promenad, för jag hade inte riktigt fattat precis hur mycket höst det är, att man redan måste bära långkalsonger och ha mössa om man ska ge sig ut på skogsvandring. Nå, får plocka fram det till nästa gång...

Vilken blå himmel! Vilka knallgula löv! Vilken isande, överförfriskande nordvind som ven runt Mälaren... Men vackert var det.

En till vacker sak är Nationalmuseums pågående utställning om Caspar David Friedrich. Ni vet han som målar träd eller ruiner i skymningar och gryningar.

Jag vet inte om jag blev helt övertygad av urvalet de gjort för utställningen. Jag hade gärna velat se fler av mina "favoriter". Men, visst... det var absolut värt inträdet iallafall. Största överraskningen var att de flesta målningar är väldigt små. Jag har alltid sett framför mig landskapen som ganska monumentala målningar.

Jag vet inte vad det är i Caspar Davids bildvärld som tilltalar mig så, men ju längre jag tittar på en bild desto djupare in i den hamnar jag, och desto mindre förstår jag.

De är som små ikoner över sinnesstämningar.

Bok och antikvariatsmässan var bara för mycket kan jag också meddela. Vilka underbara böcker där fanns. Mycket 1800 tal och från förra sekelskiftet. Underbara marmorerande band med slitna läderryggar, handkolorerade inlagor... Små bagateller som ett litet häfte att skriva in födelsedagar i, där varje sida såg ut som ett illustrerat vykort från nittonhundratalets början. Barnböcker från 40- och 50tal... Tyska och amerikanska böcker om typografi... 

Speciellt en samling Svensk Trädgårdstidskrift från 1800 talets mitt, inbunden till mycket sympatisk bokform fick mig att fullständigt dra efter andan av habegär. Frågade på priset, ganska så fast besluten att äta makaroner och havregrynsgröt i ett halvår bara jag fick köpa den. 10.000 kronor... nää, så mycket havregryn och makaroner tror jag inte min mage pallar... 

Gullehexans blommiga kossa

De blommiga kossorna förökar sig. Här har vi Gullehexan på Sockergårdens variant. Har ni sett något så förtjusande?! Jag är så himla imponerad av Gullehexans kreativitet och formsinne...

För att inte tala om noggrannheten och tålamodet; se på alla de tusen och åter tusen stygn hon lagt i detta arbete. Det här är skapat med kärlek till det man har i händerna...

För att se Gullehäxans inlägg där hon visar bildkudden i sin helhet klicka här.

Ett litet evenemangstips inför helgen kanske? (En komplett lista över utställarna finns här på SVAFs hemsida.)

Själv är jag lite nyfiken på bokbindarnas montrar. (Hantverk, hantverk... jag älskar gott hantverk.)

Annars då? Jo, det är riktigt fint utan plommonträd utanför fönstret. Solen skiner, jag sitter inne och arbetar. Och jag hinner just nu inte alls med att arbeta med eget som jag skulle vilja. Ägnar en timma om dagen, eller två, åt att fortsätta med mina askar och kollage. Inspirationen hotar alltjämt att spränga huvudet, det bara bubblar. Förresten läste jag en artikel i tidskriften Konstnären om att det inte finns något som heter inspiration längre, det kallas för flow idag, och det är ett tillstånd som man kan lära sig att arbeta sig in i.

Men vilken tur jag har, kollade Konstnären på nätet och detta nummer ligger ute som PDF. Är någon intresserad att läsa artikeln så kolla denna länk. (Funkar inte länken så titta här istället, och sök på Konstnären nummer 2/2009)

En till!!?

Vad är det för kosmisk gegga som påverkar mina utsikter just nu?

I morse när jag steg upp var det något som inte riktigt stämde. Jag stannade mitt på golvet och såg ut genom fönstret och försökte komma på vad det var. Det tog nog någon minut, och sen kom jag på det: utsikten!

Så här såg det ut i förra veckan:

Nattens oväder har gjort så att vi har fri syn från fönstret i ateljén. Plommonträdet, det låg på gatan det. Jisses vilken föränderlig värld jag lever i...

Om ni undrar vad som intresserar Puss så på översta bilden så är det grannen som håller på att försöka mosa det nedfallna trädet med sin traktor utanför. Han försöker alltså inte forsla bort det, utan mosa in det i häcken efter gatan. Förmodar att det finns någon tanke med det. (Jag kan inte riktigt komma på vilken.)

Min andra ändrade utsikt såg ut så här i lördags eftermiddag. Det är precis samma vinkel som bilden i förra inlägget.

Som jämförelse kan titta på den mittersta bilden i det här inlägget; det är samma utsikt. Då tog föreningshuset upp hela synfältet.

Nu var vi tvungna att lämna stugan redan i lördags kväll, så jag vet inte hur det hela ser ut idag. När vi åkte låg brandröken fortfarande tung över hela samhället. På ett sätt var det skönt att kunna åka därifrån, det var verkligen beklämmande att se den rykande tegelhögen. När det hände var jag så rädd för vår egen del (det är bara 35-40 meter mellan husen) att jag inte riktigt kunde fokusera på något annat än att vara beredd att evakuera själva, men så här i efterhand så känner jag mig mer skrämd. Hur kan man tända eld på ett hus med flit? Även om det är obebott? Det stod ju inte ute på en åker, ensamt, utan mitt i samhället med hus runtomkring. Läskigt.

oj, oj, oj

Här brinner grannhuset ner!!!

Helskotta vad snabbt det gick! Klockan två upptäckte jag att det precis börjat brinna och klockan tre såg det ut som på bilden ovan, nästan bara skorstensstockarna kvar. Huset är ett föreningshus och det är ingen som bor i det. Anlagd brand. 

Gissar att det tar ett tag innan pulsen går ner till normal. Faktum är att jag sitter med skor på mig utifall att brandkåren skulle knacka på och be oss utrymma. Vinden ligger på hitåt. 

Jag fryser så jag skakar. Sprang ut i pyjamas och sommarjacka och tänkte inte på att det var minusgrader, fötterna är som isbitar och jag känner mig kall ända in i märgen. Kanske lite chockad också, när jag tänker efter. Hoppas att det inte är någon fullmånepyroman som tänker fortsätta med andra hus i grannskapet.

Vad konstigt det känns... nu kommer jag förmodligen se tåg från köksfönstret istället för en fin gammal sekelskiftes villa med punschverandor...

oj, oj, oj

Om hur orden föll sig

En tidning, lim, några bitar kartong, och det jag hittade i min växtpress - vad blev det av det?

Det blev en låda. Meningen var att det skulle bli en låda att ha fröer i, men trots inspirerande växtmotiv att dekorera med föll sig orden fel. Fel för frön.

Jag tror att det blev låda att ha ord i istället. Om man skulle börja samla på sådana någon gång. Jag har redan en liten ordsamling, väldigt små ord, och inte så många. Men jag tror att min ordsamling är på växande.

Lådan är gjord i papier maché teknik, dvs. papper blandat med lim. Jag har tidigare visat hur jag gjorde en ram på samma sätt. Här finns det inlägget. Orden finns överallt, runt om hela lådan i smala band. De berättar ingen direkt historia. Eller så gör de det, det beror kanske på hur mycket fantasi man har.

Inuti är den mattsvart. Utsidan är lackad halvblank.

Storlek? Ja, ni ser själva - ungefär lagom för en nyfiken katt att sticka ner huvudet i.

Det här med att samla ord... Det hör egentligen ihop med ett helt annat projekt jag hållit på med i över ett års tid. Jag fick en förfrågan att ha en utställning med mina akvareller men kände att jag inte bara ville visa gamla saker (som jag blev tillfrågad om) utan göra något nytt. Och jag ville göra något där ord fanns med. Så till och från har jag arbetat med små ord ihop med bilder. Men inte blivit helt övertygad av något jag gjort hittils.

Däremot så har lådan här ovan plötsligt satt igång ett flöde som hotar att fullständigt dränka mig i uppslag. Jag måste bygga ut min anslagstavla i helgen tror jag! Skaffa ett till bord att arbeta vid!

När jag lägger mig på kvällen surrar tankar och ideér och bilder i huvudet. Och det första jag tänker på morgonen när jag vaknar är hur jag kan fortsätta. Vaknar jag mitt i natten - jag gör ofta det (det blir så när man har minst tre katter som sovsällskap, katter som under natten expanderar till fyra gånger sin egen vikt ovanpå ens smalben) - så tänker jag bara på lådor och på bilder och på ord.

Det är roligt när det blir så.

Det är bara så himla dumt att man inte kan ägna sig helhjärtat åt det här när det känns som att det finns minst hundra håll att börja nysta från. Idag ska jag rita bilder på hur man spaljéar äppelträd istället, åt en tidning. Och när det är klart ska jag rita en skiss på en norsk trädgård åt samma tidning. Och när det är klart ska jag börja på ett antal bilder till en bok, som ska bli klar här under hösten/vintern.

Så det är nog viktigt med en till och större anslagstavla, så att jag kan ha mina lådor och collage framför ögonen även om jag måste ha äppelträd och örtagårdar i mitt huvud.

Förresten! Om jag säger orden trollkarlens lärling, vad tänker ni på då? Håller ni med mig om att han är en ganska snäll och rolig individ? Möjligtvis lite rörig men ändå en del i skallen?