Är det vädret eller vad är det? Jag är så trött att jag helst av allt skulle vilja lägga mig i sängen och stanna där ett par dagar. Minst. Jag vill ha semester, jag längtar till Huset. Jag vill påta i jorden, fortsätta brodera på gardinen och prata med mina pelargoner!
.jpg)
P. cucullatum
Titta på pelargonbladet ovan! Det sitter på en vildpelargon som ska blomma så småningom med enkla, lila blommor. Bladen är alldeles som sammet på denna pelargon, mjuka, mjuka... och titta på storleken; bladet täcker hela min hand. Titta på din egen handflata och föreställ dig ett pelargonblad så stort...
*
För två veckor sen ringde vi vår revisor och sa att vi ville komma förbi och hämta våra papper. Hon hade inte tid att ta emot oss just då utan bad oss komma idag. När maken ringde för att fråga vilket klockslag som passade så hade den automatiska telefonsvararen upphört och istället meddelade en metallisk röst att telefonnumret inte fanns längre. "Jamen det är bara att mejla henne" sa jag, "då brukar hon ringa upp efter en stund".
Maken letade på internet för att hitta hennes mejladress på hemsidan men hemsidan var bortplockad.
En aning obekväma till mods bestämde vi oss för att åka till hennes kontor ändå eftersom hon sagt att hon skulle vara där hela eftermiddagen. Det gick inte att komma in.
Efter en god stund hittade vi en annan företagare i samma hus som visste vad som hade hänt:
"Hon har ju gått i konkurs!"
Aha...
Eeh... och våra papper då?
Iiiih... har hon överhuvudtaget lämnat in våra deklarationer??
Och... jag pratade ju med henne i telefon i förrgår, varför SA hon inget!?
Sen gick inte bilen genom besiktningen heller.
Som grädde på moset fick jag ett mejl med en liten nekrolog. Det var från en kattkompis som har lånat en hankatt från vår uppfödning till sin honkatt. I kullen blev det två ungar och en av dem föddes blind. Det här har varit som en liten solskenshistoria på sitt sätt, för som genom ett under hittade den här blinda, glada, frimodiga kattpojken efter flera månaders sökande av sin uppfödare/vår kompis ett hem som hade haft en blind katt tidigare. Lillpojken flyttade dit, blev på en gång kompis med deras äldre huskatt och ännu bättre, kompis med deras helt nyfödda dotter. Kattpojken låg alltid hos den nyfödda, tätt, tätt ihop, som om det var hans syster. (Är det inte så att man kan gråta bara av detta?)
Häromdagen hade familjen besök, det var varmt i huset, matte satt och ammade den lilla och besökarna öppnade dörren utan att tänka på katterna. Den äldre huskatten spankulerade ut och efter följde lilla blindstyret. Huskatten sprang undan när bilen kom, men lillkillen hann aldrig upptäcka att det var fara å färde. Så han finns inte längre.
(Tänk hur hemskt det måste kännas för den arma människa som öppnade dörren också!)
Jag blir aldrig riktigt klok på om man blir trött för att flera negativa saker radar upp sig som de har gjort idag, eller är det bara så att man saknar kraft att värja sig när man redan är trött?
Jag borde försöka hitta tre positiva saker med denna dag också, så att jag inte somnar på minus...
1. Jag fick tillbaka hörseln på ena örat i eftermiddags. (Envis öroninflammation... )
2. Omtänksamma maken hade köpt en krabba till kvällsmat, precis vad jag längtade efter.
3. Jag fick glädjen att skämma bort isbjörn ordentligt; han är helt tokig i skaldjur. (Och jag älskar hur det verkligen syns på honom hur han njuter av att bli bortskämd!)
*
Nästa gång jag är i Huset och det regnar en hel dag ska jag sy klart det här:
Ett kuddfodral jag hållit på med till och från i snart två års tid. (Inte speciellt krångligt på något vis, det har bara inte blivit färdigt än.)