Färgfunderingar och årets första skadedjur

När vi flyttade in var det här hörnet under äppelträdet bara en sörjig gegga. Flera års äppelskördar hade fått ligga kvar och ruttna, häcken (till vänster utanför bild) och äppelträdet var inte ansade på flera år. Förra årets urklippning av äppelträdet och nedklippningen av häcken gjorde att vi har fått tillbaka gräsmatta här, eftersom ljuset äntligen når in. Och de två rododendronbuskarna vid vedbodens vägg bär nu massor av knopp.

För några veckor sedan klippte/sågade vi även ner flera 4 meter höga vildskott från häcken som trasslat sig in i och bredvid rododendronbuskarna. Först igår upptäckte vi att det även växer en ros här nere, precis där det lilla staket är. Vi har överhuvudtaget inte sett den tidigare, trots att det nu är snart två år sedan vi köpte huset! Ska bli roligt att se om den också kommer att sätta knopp i år.

På bilden ovan ser man också forsythiabusken. Från fönstret där jag sitter nu ser jag tre, alla grannar har en också nämligen. Bara en, och alla planterade mitt på gräsmattan. Bortsett från de tre jag ser från det här fönstret så har grannarna till vänster, till höger och ovanför vårt hus också varsin. Såg man ett flygfoto på samhället just nu skulle det förmodligen vara gulprickigt.

När vi flyttade in sa vi "den ska bort". Jag gillar inte gulblommande växter. Maken gillar inte gulblommande växter. Av hävd och gammal vana liksom.

Men så står man som igår och tittar på sin tokblommande forsythia och på de tulpaner som fortfarande blommar i halvskuggan under den...

... och får den där känslan av att det här är ju så vackert att jag kan lägga mig ner och dö nu...

Nåja... Forsythian lever inte säker trots att de där tulpanerna behagade stå där och vara vackra. Men jag kan inte låta bli att laborera med tankar om en riktigt, riktigt gul vårrabatt också. Påskliljor, sibirisk nunneört, gulblommande kejsarkrona, vivor... ja det finns flera tidigblommande vårblommor i gult. Så om forsythian blir kvar där den står så kan det nog bli något sånt i framtiden. En gulexplosion.

*

Inte bara rosen vid vedboden har dykt upp i år, utan även dessa liljor. De har plötsligt kommit fram där vi rensat bort alla vildplommonskott. Har ingen aning om vad det kan vara men de måtte ha trivts bra någon gång i tiden, för de kommer lite här och där borta vid rabarberlandet. Iallafall en knopp har jag sett, så det lär väl visa sig vad det är.

Snyggt hålade blad har de också. Och bovarna syns på bild här:

Liljebaggar. Massor. Maken har röda fingrar nu. 

Äkta män får röda fingrar när deras hustrur står och hoppar jämfota, viftar med armarna och skriker "Döda!!!"

Få - färre - färst

I min egen trädgård har jag få. 

Men det kunde ha varit värre, de kunde varit färre, 

nu har jag iallafall en, eller två...

Fritillaria Imperialis - Kejsarkrona - under ormhasseln

Drömmen om ett böljande hav är svår att nå.

Men det hade varit värst, om jag var den som haft färst

nu har jag ju iallafall en, eller två...

*

Glädjande nyhet till alla som liksom jag saknar ordet färst i svenska språket; jag hörde på radio att det bara är att börja använda det. Det är en helt korrekt böjningsform och kommer följdaktligen att skrivas in i akademins ordbok så fort det blivit tillräckligt vanligt. Ungefär så. I sammandrag. Tjoho!

Kan inte bestämma mig

Kommer ni ihåg svärmors gamla vävgarner? Nu har jag kommit så här långt med det som skulle bli antingen en kudde eller en väska. (Rundvirkat i bakre maskbågen så att det blivit en viss textur.)

Tror nog att jag ska göra en väska ändå... Med långa handtag så att den går att bära över axeln. Och en stadig och bra botten. 

Men nu kan jag inte bestämma mig för om jag bara ska sy igen nedtill... eller ska jag lägga till en oval bottenplatta?

Pulmonaria - Lungört

Från vänster till höger; blad av Pulmonaria rubra, P. 'Sissinghurst White', P. officinalis och P. angustifolia 

Idag har det grävts i trädgården. Vi har tagit upp en del plantor av sånt som vi vill flytta med oss till Huset. Eftersom många växter är nästan helt utrotade av sorken, andra har flyttat på sig (genom rotbitar förmodligen), och kärs och revfingerört spridit sig över precis hela trädgården, så har det varit ett riktigt pillgöra. Jag har i princip tvättat rötterna på det vi grävt upp för att vara säker på att inte få med ogräs. Allt har planterats i egna krukor och där kommer de förmodligen få växa större delen av sommaren. Eller tills jag blir säker på att jag inte fått med de värsta ogräsen iallafall.

En av de största vårfavoriterna är den smalbladiga lungörten Pulmonaria angustifolia.

  

Den har de klarast blå blommorna av de lungörtar jag känner till. Bladen är mörkt gröna, stjälkarna rödgröna. Sprider sig hyfsat, men inte lika snabbt som vissa andra sorter.

Pulmonaria rubra, rödblommande lungört. Blommorna är väl egentligen mer laxfärgade än röda. Bladen på denna är ljust gröna och utan markeringar. Av den röda lungörten finns också sorter med prickiga blad och blad som är vita endast runt kanterna. Snyggt tycker jag, men inte direkt lätt att hitta i plantskolorna. (Skicka till mig om ni har några över! :-))

Rubra sprider sig som ett ogräs och bildar snabbt en matta om den trivs. Drabbas lätt av mjöldagg, så det gäller att vattna om det blir torrt.

Vitblommande lungört nedan. Denna heter 'Sissinghurst White'. Jag köpte den på en trädgårdsresa i England för ca tio år sedan men nu är den vanlig och lätt att få tag på också här i Sverige. Den var till och med Årets perenn för något/några år sedan.

Hos mig växer den här väldigt dåligt. Men så tillhör den också de plantor som sorkarna flyttat genom att släpa rotbitar, så det ska bli spännande att se om jag klarar den bättre på ett nytt ställe. Intressant nog var den betydligt större under jord än ovan, så jag hoppas att det jag lyckats gräva upp kommer att ta sig bra.

"Vanlig" lungört, P. officinalis. Blommorna är rosa när de slår ut och blir blå när de åldras. Jag har skrivit här i bloggen om just den här lungörten tidigare, den har flyttat med familjen i ca 50 år.

En sak jag kom på idag när jag studerade vad jag grävt upp var att många av växterna är vitblommande. Tovsippa, vitblommande blåsippa, den vita lungörten, silveraxet (Cimicifuga) och vit blodnäva till exempel. Varken maken eller jag är mer förtjust i vitt än andra blomfärger, utan det måste snarare vara ett val gjort av att vår trädgård ligger i skugga hela eftermiddagarna och kvällarna. Och eftersom det är då vi oftast sitter ute har vi valt vitt för att något ska lysa upp i dunklet...

Tog en liten runda i kvällningen och tittade till bärbuskarna. Både krusbär och Josta-bär har börjat blomma. 

Josta-buskens blomma till höger i bild nedan. Rätt så vacker egentligen på nära håll...

Vårens infirande

Vi gick ner till bryggan för vårt infirande av våren. En filt att sitta på och en korg med mat o dricka. Där blev vi sittande tills näsorna blev kalla. Ensamma. Inte en själ till som kommit på idén att sitta nere vid vattnet för att säga "hejdå vinter - välkommen vår".

Hörde grannarna prata borta över vattnet. Deras vackra hus användes i några scener i TV-filmen Kejsaren av Portugallien av Lars Molin för några år sedan. Bryggan renoverades för att likna en ångbåtsbrygga och husfasaden putsades om i en annan färg ett kort tag. 

Längst bort i bakgrunden till höger i bild skymtar Ekerö kyrka på andra sidan vattnet.

Vissa somrar har vi packat med oss kvällsmaten hit ner nästan varenda kväll.

Jag har alltid bott vid vatten slår det mig. Och alltid haft vattenutsikt utom ett par år i slutet av 80-talet. I vår lilla stuga finns det inte ens någon sjö i närheten, det kan nog bli en saknad, förmodar jag...

I går var det rabarberpremiär också. En enkel smulpaj som smakade lika gott som årets första rabarberpaj alltid gör.

Det var invigning av mina nya desserttallrikar också. Röd rubin från Gefle. Dom bytte jag till mig i vintras av Lisas Torp. Himla praktiskt att blogga ibland. :-)

Har inte tänkt på förrän nu att formen på tallrikarna ju faktiskt påminner om rabarberblad...

Det har varit ett himla liv inne i bokhyllan här medans jag skrivit. Och ut kom för en stund sen Donnaponnaponnyhäst. Hon har upptäckt att det med stor envishet och viss mannakraft går att tränga sig in bakom böckerna. Det är sen inte lika lätt att ta sig ut igen eftersom det inte finns plats att vända på där inne, utan att först buffa ner några böcker på golvet.

Nå, här sitter hon nu... och jag vet precis vad hon tänker; 

Gud nåde dig om du byter ut den här mot en plattskärm!

Förmodligen drömde jag något urhäftigt i natt

I morse när jag vaknade kände jag mig så här...

... lite dammig och blekt, lite tufsig, och pudrigt velourig...

Det kändes som om jag glömt något, eller vaknat under en resa. Eller var någon annan.

Eldning & taggig kärlek

Vi har haft eldningsvecka hos oss, så i helgen blev det ordning på tomten vill jag lova. Varenda ris- och skräphög är borta, men så tog det nästan två hela dagar också. 

Jag ljuger en aning när jag säger att allt ris är uppeldat. Bakom vedboden sparade vi en hög med grenar och klipp från tagghäcken som har legat där sedan i fjol.

Och anledningen att vi sparade den högen ska ni få se här.

Den här väl kamoflerade kompisen vaknade till liv av vårt spring bakom vedboden.

Vi har sett spår av att någon aktivitet pågått nere vid vedboden och vad trevligt det var att upptäcka att det var fru igelkott och inte något annat (typ världens största sork eller världens minsta grävlingfamilj).

Det är maken som tagit alla kotte-bilderna. Han gillar att fota igelkottar. När det började skymma gick han ut igen för att se om han kunde ha tur och kanske få se litet uppvaktning.

Han hade mer än tur; han kom på dem direkt i akten.

Hanen, som är litet mörkare och kallare i tonen, höll ett stadigt tag i sin dam som var rätt livlig.

När han var klar rullade hon ihop sig till en liten boll.

Maken kom in och var nästan lite tårögd. Herr igelkott var så fin med sin hona. Han buffade o puffade på henne och såg ut att undra om hon hade det bra där inne under sitt taggiga täcke. Ja, det såg nästan ut som om han pussade henne på nosen. Och tvättade henne litet försiktigt i ansiktet gjorde han också.

Ja, ni förstår att vi inte kunde elda upp riset bakom vedboden. Inte röja i det höga, torra gräset heller. Vete sjutton om jag ens vågar städa ur vedboden som jag hade tänkt. Tänkt om vi kanske får igelkottsungar på tomten så småningom!?

Pestskråp

När jag ser ut från mitt fönster på kontoret just nu så skiftar marken nere vid vattnet i rosabrunt. Det är pestskråpet som har börjat blomma.

Pestskråp kom som så många andra växter till Sverige med munkar under medeltiden. Man hör på namnet vad den troddes kunna bota.

Det här är hanblommor. De är just nu ungefär lika stora som välväxta hyacinter. Honblommorna blir betydligt högre och lär endast finnas på ett par enstaka lokaler i Sverige.

Efter blomningen börjar växtens blad att växa. I mitten av sommaren är de fullvuxna, ungefär en meter i omkrets, på höga stjälkar. De ser ut ganska mycket som väldigt stora tussilagoblad.

Nästan varje kväll vi sitter ute ser vi hur folk låter sig fotograferas framför skogen av gigantiska blad. Och minst en gång varje sommar är det någon som ringer på vår dörr bara för att fråga om vi vet vad det är för växt.

Konstigt nog är det aldrig någon som ringer på för att fråga när den står i blom. Jag tycker att den är minst lika märkvärdig nu.

Den står sig till och med i vas ett par dagar. Men man måste byta vatten flera gånger, annars blir det gult och slemmigt.

*

Det här är mina favoritskor. Riktigt vintage, daterade ca 1976. (Eftersom jag har ärvt dem av min bror måste jag fråga om dateringen är korrekt; när hade du storlek 38 i skor Jocke?) 

På pojkar i en viss ålder växer fötterna väldigt snabbt, så de här skorna har stått nästan obegagnade på mammas o pappas vind i trettio år. Tills jag hittade dem.

Tyvärr är de numera så slitna att de har fått bli mina trädgårdsskor. 

Vill ni se mer favoriter? Lämna förslag i sånt fall så ska jag se om det är något som går att fotografera. :-)

Gulsippa

Det här hittade jag växande längst in under ormhasseln i dag, en gulsippa Anemone ranunculoides.

Yellow Anemone

För minst femton år sedan tog vi en rotbit av gulsippa från svärföräldrarnas tomt och satte i jorden i vår trädgård. Vi hade ett par, tre blommor under ett par år i följd. Sen försvann den. Och nu har den alltså dykt upp igen, men fem meter från där vi planterade den förra gången. Är det inte märkligt? Och inte nog med det; någon meter från där de här blommorna växer hittade jag några till blad, utan knoppar, men ändå...

Plantor flyttar sig på ett väldigt underligt sätt nu när vi har så mycket sork, men att den här som varit borta så länge har kommit igen, ja det känns nästan lite magiskt.

Det latinska namnet ranunculoides kommer sig förresten av att gulsippan påminner lite om en smörblomma till utseendet. Och visste ni att vitsippa och gulsippa kan korsa sig med varandra? Då blir det en blekgul svavelsippa.

Illa, illa...

Livet är som det är. Ibland går det upp och ibland går det ner. Det gäller att försöka hitta saker att lägga på pluskontot.

Illa, illa är det när man rensar bort fjolårsriset i rabatten och den ser ut så här:

Jag har markerat med rött var sorkhålen är...

De drar sig inte för att gräva sina gångar rätt genom mina plantor. Tvi! Lea odjur!

Neutral förhåller jag mig än så länge till det här; en sockertoppsgran utslängd efter en jul för fem, sex år sedan som har bestämt sig för att rota sig trots att den har blivit uppgrävd två gånger. Vad säger man...? Inte är den vacker efter behandlingen den fått utstå. Det var en sån där pytteliten grankvist som satt som grönt i en julgrupp. Nu är den ca 50-60 cm hög och jag börjar fundera på om jag kanske ska prova att stamma upp den... (Kan ju knappast bli värre än vad det är!)

Uppstammad sockertopp, någon som har erfarenhet av det?

Lycka! Mina frösådda bladkaktusar växer och frodas i fönsterkarmen. Det har tagit fyra år att få dem så här stora, och inte vet jag hur länge det kan dröja innan de börjar blomma. Men vad glad jag blir när jag ser hur de äntligen börjat växa. Jag tror det var perliten i jorden som gjorde susen. Den gillade de!

Dubbellycka; påskkaktusen blommar just nu...

Om jag nu bara beslutar mig för att sluta hänga läpp över sorkarna så ligger jag väl nästan på lyckoplus idag, eller hur..?

Papercut

Vid uteplatsen, där jag lite då och då dimper ner för att hämta andan och sörpla ur min termo-mugg med te, blommar det just nu så här under syrenen:

Scilla, blå vårstjärna, ett par enstaka vit vårstjärna som jag planterade i höstas, gullviva (som precis börjat blomma) och mängder av små violer. Det är som att sitta i en dröm. En sån här plats att sitta på denna årstid vill jag alltid ha.

Och så tänkte jag visa en av sakerna min primula fascination ledde till. Ni minns den antikfärgade primulan som jag inte kunde plantera ut utan satt inne och beundrade istället?

Utav en av skisserna jag gjorde blev det ett pappersklipp i vitt. Jag har gjort de fyra följande bilder större i storlek än vad jag brukar, så klicka gärna upp dem så att ni ser lite tydligare.

Vitt i vitt...

Jag har skurit ut bilden med skalpell ur papper och monterat bilden ovanpå ett till papper av samma sort. Och ramat in den. Utan bakstycke.

För att få en liten solskärm i fönstret när solen skiner rätt in på arbetsbordet.