Stockholm, Stockholm

Till Lillemor:

Jag var på väg att döpa mitt förra inlägg till Ett oförskämt bra liv, för ibland infinner sig tillfällen då man bara måste stanna upp och erkänna för sig själv att just nu njuter jag, just nu har jag det så bra jag kan önska mig, just nu kan inget bli bättre. Att sitta på bryggan här neranför en vindstilla junikväll men en kopp te, några goda mackor, kanske en oläst tidning i korgen, det är inte mycket som slår det. Inte just då iallafall, när man sitter där.

Men så läste jag din kommentar till inlägget och kom på att det kanske är sommaren i sig själv som gör att man får de där obeskrivliga njuta-stunderna? Och inte nödvändigtvis platsen man är på? Jag jobbade under åtta år bara ett kvarter från dig på MästerSamuelsgatan och några av mina bästa sommar-stockholm-minnen är förknippade med just det jobbet. 

Att promenera till Nybrokajen på lunchen och sitta med fötterna dinglande ut över kajkanten och skriva brev medan båtarna anländer och far.

Att ta färjan ut till Fjäderholmarna efter jobbet och sitta på en klippa och bara titta på vattnet.

Att stanna till vid Piccolino i Kungsan när man är för tidig till jobbet och sitta helt ensam i skuggan under ett träd med världens godaste kaffe och se alla cyklister som passerar.

Det är stunder som aldrig kommer att lämna mig, som jag njutit så obeskrivligt av.

Kungsträdgården, Stockholm.

Så ha nu en riktigt bra dag, mitt inne i betongdjungeln, och vinka tillbaka till studenterna. Och så ska jag vinka till fåglarna här. Och kanske så flyger fåglarna in till stan och kackar på studenternas mössor och då är det inte längre så långt mellan Mäster Samuelsgatan och den Mälarvik där jag sitter just nu, åtminstone inte i tanken.