En promenad längs Memory Lane med svärfar

Hade en tanke när jag vaknade i morse att jag skulle låta dagen vara. Jag skulle inte försöka bestämma över den utan låta den bli. Fixa litet i lugn och ro, plocka litet, pyssla litet. 

Vid lunchtid bad jag maken att ge mig skjuts till Köpcentrat. Där finns en affär som säljer silkespapper och silkespapper var vad jag behövde idag, för att få mig en stunds eftermiddagspyssel, i lugn och ro.

Maken hade inte tid att skjutsa mig, för han hade stämt möte med sin far för att åka till kyrkogården och hälsa på sin mamma. Svärmor hamnade i Minneslunden i veckan som var, och svärfar ville åka dit och hälsa på. "Om du följer med" sa maken "så hinner vi till pappersaffären innan de stänger i eftermiddag".

Det var solsken idag, det var härligt väder för en bilutflykt. Jag följde med.

Framme vid kyrkogården visar det sig att svärfar inte riktigt vet vart svärmor tagit vägen. Är det i Vilolunden eller Minneslunden? Och ska man ta Kom-ihåg-stigen eller Stairway-to Heaven för att komma dit? Till slut hamnar vi på en muromgärdad plats med stora järnställningar att ställa ner ljus och snittblommor i (kransar får man absolut inte lämna!) och vi låter oss nöja med det. Ljusen slocknar och vi ger upp försöken att tända dem. Istället börjar vi alla tre prata om slingerväxten som klänger sig över alla murarna omkring oss. Jag hittar några torkade blomhängen och svärfar knipsar genast av ett par. Det ena ger han till mig.

"Är inte naturens skönhet det största undret" frågar han. 

"Jo" svarar jag. Och sen går vi därifrån.

Men kyrkogårdsbesöket var inte klart där. Farbror P. skulle besökas också. På hans gravsten står ett kvinnonamn med samma efternamn som hans, samt en hel drös med Carlson's. Jag frågade vem kvinnan var, eftersom jag vet att farbror P:s fru hette något helt annat i förnamn.

"Jo hon var illegetim dotter till en flygare som aldrig erkände henne, så därför fick hon aldrig hans namn" sa svärfar. 

"Jaha... men varför ligger hon här då, och varför har hon samma efternamn som farbror P.?" 

"Jomen hon var ju gift med honom!!" 

"Ahaa, var han gift två gånger?" 

"Nej, nej, nej, det var bara en gång, och de var barnlösa, så det var därför den jäkla sonen de hade som aldrig hörde av sig fick ut sitt mödernearv två gånger!" 

"Jaha... " (Hör ni hur svärdottern tänker så det knakar nu?)

Jag gör ett nytt försök. 

"Men kvinnan där som har samma efternamn som farbror P.? Är det hans fru, jag trodde hon hette M..... i förnamn?" 

"Ja, det gjorde hon" 

"Men varför står det K..... där då?"

Svärfar rynkar koncentrerat ögonbrynen, hytter med käppen mot gravstenen och utbrister: 

"Ja det var som tusan, det har blivit något fel! De har bytt ut nåt!!"

"Vilka är alla Carlson's då?"

"Ingen aning! Jag förstår inte alls var de kommer ifrån, de måste ha kommit dit efteråt!!"

"Men kan de höra ihop med flygaren då?"

"Nej, nej! Det var ju inte hans barn säger jag ju!"

Vi lämnade farbror P. och hans M... ( eller K... ) och fortsatte till skräddarmästare S:s familjegrav. 

Svärfar börjar berätta om skräddarmästaren. 

"Han sydde alla kläder åt den där prästen i Östermalms församling, ingen vidare trevlig karl tror jag. Han fick förresten en son, årsbarn med Britt, som började göra film sen. Filmregissör blev han visst till och med, ganska känd." Han ser uppfodrande på mig som inte annat kan än att börja gissa på olika svenska filregissörer från 1900-talets första hälft. Alla är fel. Ser på maken (som ler, han hört historien många gånger): "B-E-R-G-M-A-N"

Jaha... min makes gammelfarfar sydde alltså Ingemar Bergmans fars kläder. 

Jag börjar tänka på Fanny och Alexander, filmen, och känner mig nästan lite yr över hur nära historia plötsligt kommer mig där ute på kyrkogården. Alla avslutade liv. Vänder mig från skräddarmästarens familjegrav och ser istället rätt på Siri och Carlo Derkerts gravsten.

"Han var också illegetim" säger svärfar "nu åker vi och fikar!"

"Kan Långängen vara öppet" frågar svärfar.

"Ja" säger maken "jag hörde en flicka säga det häromdagen".

"Vänta nu... (frågar fru/svärdotter) ...du hörde en flicka säga det? Berätta mer!"

"Jamen en ung kvinna då! När jag åt lunch på jobbet i förra veckan!"

"Och hur gammal är en flicka slash ung kvinna då?"

"... ja... trettiofem...?"

Är min make så gammal att han börjat kalla trettifemåringar för flicka. Skrämmande...

 Långängens Gård 

Tillbaka i bilen på väg in mot city igen pekar svärfar på en klunga får ute på en åker och säger: "Kossor!"

Jag och maken säger ingenting, för vi vet ju vad han menar.

Vi åker förbi en sjö och svärfar säger "Oj, titta det ligger is redan!"

Termometern visar 13 grader i skuggan, och maken säger: "Hur menar pappa?"

"Ja ser du inte, det är folk som går på isen redan."

Vi tittar och tittar, men ser varken folk eller is. 

Strax därefter passerar vi en äng där två träd står bredvid varandra. Det ena är en björk som har kvar alla sina gula blad, det andra vet jag inte vad det är, men det har redan fällt alla sina löv och står kal. 

Svärfar ropar: 

"Stanna bilen, stanna bilen, titta vilket märkligt fenomen! Jag har aldrig sett på maken! Halva trädet har dött och den andra halvan lever!! Den kommer snart alla fälla alla sina löv den med, men ännu lever den! Naturen... " han tappar resten av meningen... 

Det blir så tyst, så tyst i bilen där vi står stilla efter vägrenen och tittar på träden på åkern. Jag undrar om svärfar också tänker på sig själv, och på sin Britt. 

Vi åker ut från Stockholm i solnedgången. Vi stannar i köpcentrumet och jag får tag i mitt papper just innan affären stänger. Vi köper lyxig kvällsmat och sitter länge, länge i köket och äter och pratar. Och sen var den här dagen som bara fick hända över.