Sista avsnittet (för denna gång!)

Jösses vad jag grät framför tvn igår kväll! Tjugofem minuter in i sista avsnittet av Cranford var jag tvungen att hämta en till rulle hushållspapper i köket... suck!

Jag är för gammal för sån här dramatik en lördagkväll. Låta huvudpersonerna dö på löpande band, och sen dessutom lägga till ett lyckligt slut.. nej, mina nerver klarar inte sånt här längre. Det känns som om hjärtat ska slitas ur kroppen på mig, och jag har inte ens pms. Bara att följa Judy Denchs ansiktsuttryck i de olika scenerna var en fröjd! Hon som ofta spelar så barska och målmedvetna kvinnor fick här vara raka motsatsen.

Och så Francesca Annis som man äntligen fick se i roll som passar den lite åldrande kvinna hon är. Guu vad bra hon var!

Är det någon som kommer ihåg henne i rollen som Lillie Langtry i den brittiska tv-serien Lillie på 70-talet? Det var en 13 avsnitt lång serie som visades även på svensk TV (bilderna nedan). För mig var det tv när den är som bäst; både underhållning och allmänbildning. Den serien fick mig att upptäcka Oscar Wilde (som spelades av en fullkomligt lysande Peter Egan) och att under något år läsa allt jag kom över författat både av och om honom. Och än idag så läser jag allt jag stöter på om Lillie Langtry, bara på grund av vad de där timmarna framför tv:n i slutet på 70-talet gav mig...

Francesca Annis dyker inte upp sådär jätteofta i svensk tv, men en annan väldigt rolig serie som visades även här i Sverige var "Reckless" där hon hade huvudrollen mot Robson Green. Minns inte vad serien hette på svenska men den spelades in 98 så kan den ha visats på TV här kanske 99 eller så?

Det är en aning trasslig kärlekshistoria där Michael Kitchen (Foyle's War, ni vet) spelar den försmådda maken, och gör sin absolut bästa rollprestation någonsin. Både jag och maken satt och fullständigt vred oss av skratt i soffan (när vi inte satt och höll för ögonen för att det uppstod så pinsamma situationer).

Den mest minnesvärda rollen Franscesca Annis gjort torde väl annars vara den som lady Macbeth i Polanskis Macbeth (1971). Inte minnesvärd för att hon gör rollen speciellt bra, utan mer för att det är svårt att glömma en enda av skådespelarna som är med i denna film. Det är en ruggigt trevlig rulle tycker jag. Fortfarande.

Macbeth själv spelas av Jon Finch. En pudding förstås. Ännu mer pudding var han som mystisk Nilresenär i filmatiseringen av Agatha Christies Döden på Nilen (1978). En riktigt härlig gammeldags storfilm med Peter Ustinov, Bette Davies, Maggie Smith, Olivia Hussey, David Niven, med flera, i rollistan.

(Bilden nedan från Macbeth.)

Jon Finch spelar in film fortfarande han också, fast det tar ett tag innan man kommer på att det är honom man ser. Han ser inte riktigt ut idag som han gjorde för trettio år sedan. Senaste filmen han spelade i var Ridley Scotts Kingdom of Heaven (2005).

Jon Finch har varit castad i en annan av Ridley Scotts filmer, nämligen Alien (1979). Han skulle ha spelat Kane, men var tvungen att bryta inspelningen redan första dagen på grund av sin diabetes. 

Istället tog man in John Hurt som Kane (nedan). (En av de mest minnesvärda scenerna i filmhistorien - håller ni med? :-))

John Hurt är en av mina favoritskådespelare. Spelar ingen roll om det poppar ut monster ur magen på honom eller om han i blonderad permanent käkar småbarn (I, Claudius, 1976). Men den absolut största av hans roller är väl den som

John Merrick i David Lynchs Elefantmannen (1980).

Nu ska jag knyta ihop detta fullständigt meningslösa inlägg; en tråd härifrån till där jag började skriva för en stund sedan...

Gråt... Jag har aldrig gråtit så mycket över en film på bio som jag grät när jag såg just Elefantmannen. Jag grät så att jag inte kunde andas. Ofta är det ganska skönt att gråta en skvätt över film eller tv, men Elefantmannen var lite för mycket. Och Cranford igår var nästan på gränsen det också. Fast jag har ingen aning om varför jag tyckte det var så förbaskat sorgligt!? (Eller behövde jag gråta ur mig rejält bara och passade på?)

Så... vad finns det mer för gråtframkallande filmer? Vad har ni gråtit över?

Min man gråter när han ser slutet på Working Girl (1988). När Melanie Griffith får rätt och lyckas täppa till truten på sin chef Sigourney Weaver. :-) (Min man har en softspot för Melanie Griffith ska jag kanske tillägga. :-))

PS. BBC har spelat in en två-avsnitts special av Cranford som kommer att visas i brittisk TV julen 2009. Kommer väl hit så småningom också då. Hurra! :-)