Jag och Ixus versus Nikon D70

Tror jag har kommit på varför jag har ett sånt motstånd mot att lära mig Nikon på annat vis än på auto. Det beror på siffrorna.

Här ett uppslag ut manualen. Jag blir yr bara jag tittar på det här, och fullständigt övertygad om att jag aldrig någonsin kommer att förstå någonting. Och det hjälper inte ett dugg att maken för hundratioende gången utbrister: Men du har ju en helt manuel Nikon som du fotar med annars, varför ska det vara skillnad bara för att det är digitalt!!! 

Jo skillnaden är helt klart alla dessa blinkande displayer med lysande svårtydda tecken.

Ja, jag vet, jag är en barnunge. Envis barnunge tydligen också... enligt maken.

Men då kanske jag behöver vissa av uppmaningarna i Nikons manual, som den här nedan till exempel:

Här en Ixusbild tagen igår i det befintliga ljuset från fönstret. Den här bilden har jag inte gjort någonting med. Väggarna är egentligen vita men gulsticket i den här bilden gör den bara vackrare tycker jag.

Det enda jag kunde ta mig för att testa på den här bilden var att göra om den till svartvit. Då blev det lite för litet spännvidd i gråtonerna, så i bilden nedan har jag ökat på kontrasterna något. Inte mycket dock.

Ixusen är det bara att sätta på, rikta mot motivet och sen trycka på avtryckaren.

Det går att göra med systemkameran också. Här en bild från i somras tagen med Nikonkameran. (50 mm:s objektiv).

Sådana här bilder går trots samma autoinställning inte att ta med Ixusen. Jag kan inte arbeta lika medvetet med skärpedjupet med den. Och den här färgåtergivningen finns inte i min fem år gamla Ixus heller.

Vilken kamera man behöver beror på vad man vill göra av bilderna. Eller hur? Jag har haft min lilla kompaktkamera i fem år och har lärt mig massor under den tiden. I Photoshop. Det har egentligen inte så mycket med fotografering att göra. Nu saknar jag den där magin som finns i att använda en riktigt bra kamera som man behärskar till fullo. Att kunna välja brännvidd, olika optik för olika ändamål... 

En bild från igår när jag övade med Nikon.

Har inte gjort ett dugg med den här bilden heller. (Och är riktigt, riktigt nöjd med den.)

Men jag är visst Photoshopskadad, för jag kunde ju inte låta bli att gå in och peta litet även i den här bilden, bara för att känna mig för liksom...

Först beskar jag till stående format. Och sen duplicerade jag bilden och lade de två lagren ovanpå varandra för att få mer mättnad i färgerna (bilden här ovanför). Det som hände då var att renen blev alldeles för mörk och varm i tonen, alltså raderade jag bara renen från ett av lagren (se nedan), och sen slog jag ihop de två bilderna till ett enda lager innan jag sparade om bilden. Resultatet blir att renen är oförändrad från originalbilden, men allt annat mer mättat i tonen. Hänger ni med?

Syftet med att beskära bilden och mätta färgerna var att få reflexerna från glittret på fönsterkarmen att framträda tydligare. 

Vad är en bra bild då? Någon som kan svara på det? Är det bara i betraktarens öga, eller finns det någon universell regel?  Hur som helst tror jag inte att kameran gör en bra bild. Men jag tror att rätt kamera för rätt person vid rätt tidpunkt kan ändra arbetssättet och öka lusten att fota. Håller ni med?