Total geranium anarki

Ja, go vänner, det är inte lätt att trädgårdera i två trädgårdar samtidigt. Så här såg det ut i gamla trädgården när jag kom hem efter två veckor på nya stället.

Det ska vara en plattlagd gång fram till dörren i katternas rastgård. Svårt att tro att den finns här under någonstans...

Normalt tycker jag att det är en riktigt rolig sysselsättning att klippa ner alla dessa nästan midjehöga, utblommade stjälkar av ängsnäva. Det blir en sån enorm skillnad i landen efteråt. Luftigt och nästan som vår igen. Men nu har jag ännu inte lyckats ta mig samman mer än till att börja nagga i utkanterna av röran. Anledningen är att när jag släppte ut katterna i måndags morse rusade alla direkt fram till hörnet av rastgården (ungefär där ni ser det fula värmeaggregatet ovan) och stod och viftade med tassarna för att försöka få tag i något på andra sidan nätet. En huggormsunge. Som låg kvar där och visslade med tungan och blängde på oss i flera minuter.

Min mamma har uppfostrat mig till att vara livrädd för huggormar.

Så nu stolpar jag runt ute i trädgården i mina kraftiga Tretorn gummistövlar (och ser ut som om jag bläddrat alltför frenetiskt i tidning Lantliv) (jag syftar på deras modereportage där stylisterna inte verkar ha hört talas om sommarsandaletter eller bara fötter) och innan jag lutar mig fram för att klippa något så stampar jag med foten några gånger. (Det har min huggormsrädda man lärt mig att man ska göra.)

Så här ser det ut från rastgårdens insida... Utblommade nävor överallt.

Det är bara ca 200 personer om året i Sverige som söker vård för huggormsbett. Mörkerantalet bitna kan vara större. Men trots det dör betydligt fler av getingstick än av huggormsbett. Så det så.

Men hur är det med äspingarna då? Det sägs ju att deras gift ska vara mycket starkare än de vuxna ormarnas? Jag hittar inget om det vare sig i böcker eller på nätet. Undrar om det är sant eller bara gammal folktro?

Undrar om jag ska ringa naturhistoriska riksmuseét och fråga, eller kanske giftinformationscentralen?

Nu kom jag att tänka på ett annat samtal jag hade med giftinformationscentralen en gång. Det var klockan 01.30 en annandag jul för några år sedan:

- Är det giftinformationen?

- Ja

- Min katt har tuggat i sig frön från spikklubba, måste jag uppsöka veterinär??

- Nja... spikklubba... vänta litet... hmm... Beter den sig normalt?

- Nej

- Verkar den tagen?

- Nej, den far fram i 180 och jag får inte stopp på den.

- Och den brukar inte bete sig så?

- Nej.

- Men hur ser du att den är påverkad då?

- Den vill inte sluta springa!!

- Saliverar den ovanligt mycket?

- .. nej, jag vet inte förresten, det är svårt att se, den springer ju så in i helsikes snabbt!

- Men hur vet du att den fått i sig frö av spikklubba då?

- För det ligger en söndertuggad frökapsel här.

- Jaha... Men varför har du spikklubba hemma då?

- För att jag tog frön i somras och sen glömde jag att stänga källardörren. (Not: jag glömde stänga källardörren på annandagskvällen, den hade inte stått öppen sedan augusti.)

- Jaha...

- Vad ska jag göra??

- Jaa...avvakta och se om tillståndet försämras.

- Men vad är försämrat tillstånd i det här fallet då? Är det om katten börjar springa ännu fortare eller om den slutar springa helt?

- Jaa... nej, det kan jag nog inte svara på. Men ändras tillståndet så ska du nog ringa din veterinär igen. *klick* (Not: Det var djursjukhuset som hade hänvisat mig till giftinformationscentralen.)

Så här i efterhand misstänker jag att den stackars personen på andra sidan linjen förmodligen trodde att det var en fylleringning av någon som försökte göra sig lustig. Men det var så lagom lustigt att stå halv två på natten med en trasig kapsel spikklubba och en katt som rörde sig i 3 x ej normal hastighet.

Nå, katten lugnade ner sig ganska omgående. Och än idag vet jag inte om han verkligen hade fått i sig spikklubba eller om det bara var ett nattligt über-tok-ryck. Men sedan dess förvaras alla frön som kan tänkas vara o-bra att få i sig i glasburkar med lock.

Trodde att jag hade förlorat all digitalis (apropå giftiga växter då), men glädjande nog har jag den fortfarande kvar i trädgården. Bara en enda självsådd planta, men se så fint den placerat sig själv; ihop med spansknäva, G. endressi, och åbrodd.

De första fingerborgsblommorna jag sådde var en rent vit variant, utan prickar. Efter ca 15 år kommer de fortfarande, men nu är de rosa. Med prickar.

Spansknävan:

Under mina första år med egen trädgård var rosa förbjudet. Jag kunde inte tänka mig någon mer banal färg i trädgården. Men man ändrar sig. Myskmalvan, Malva moschata, (nedan) ser man oftast rosa, men det finns en vit form också. Den köpte jag som frö och sådde hela påsen. Det blev ett trettiotal plantor och alla utom två var rosa. Det ansåg jag vara ett så pass slående fel att jag ringde fröfirman och klagade. Jag fick en ny påse frö och samma sak hände igen. Drygt 90 % av alla plantor var rosa och inte de utlovade vita alls.

De flesta plantorna dog redan under sina första två vintrar. (Nu, idag, tror jag mig veta att malvor ibland kan vara lite känsliga i starten och bör vintertäckas tills de etablerat sig ordentligt.) Men, som om det verkligen var meningen att jag skulle ha vitt som jag planerat från början, så klarade sig alla de vita plantorna.

Här växer en inuti ett stånd av jordärtskocka.

Myskmalvan är en väldigt fin snittblomma. Den står sig länge och är fin både ensam och ihop med andra blommor.

Det finns två slags anarki. En positivt och en negativt laddad.

- Anarki i positiv bemärkelse är ett tillstånd som innebär frånvaro av härskare och statsmakt. Anses av anarkister vara det ideala samhället.

- Anarki i negativ bemärkelse är ett tillstånd av kaos och förvirring i brist på lagar och/eller regering. (Källa wikipedia)

Frågan är vilken typ av anarki det egentligen är som råder i min trädgård?