Finaste bordet

Bord kan vara fina på olika sätt, eller hur? Det här är fint för att det är så himla välgjort. Så gediget att det kommer att leva vidare långt efter att vi ligger i jorden. Tänk om man redan nu kunde få en glimt av vart det kommer att ta vägen när vi är borta. I vilka hem kommer det att stå i framtiden? Vad kommer det att användas till? Tänk om ingen vill ha det efter oss och det bara skyfflas iväg till Myrorna eller ännu värre; sopen?

Får nog göra en "antikrunda" av det; lägga en liten lapp i utdragslådan där jag berättar dess historia.

Här (ovan) begår min make den fruktansvärda handlingen. En del av hjärtat skriker för att det inte borde göras. Inte har snickaren gjort bordet som han gjort det helt planlöst, och vilka är vi att ändra på hans gudomliga proportioner... Men... vi vill ju så gärna kunna använda det, dagligen. Och slippa sitta med axlarna uppe under öronen när vi äter eller jobbar. Vånda.

Exakt 5 centimeter kapades, och bordet är nu 74,5 cm högt. Och det är PERFEKT! Nu vill jag inte gå ifrån det. Nu vill jag sitta här hela tiden. Det är stort, det är stadigt, och det är tungt. (Så tungt att två vuxna män knappt kan bära det.)

Bordet har haft en av huvudrollerna i en film som spelades in 1985, Kärlek till trä. Möbelsnickaren som har gjort det heter Benny Granberg.

Klicka gärna på bilden nedan så att den blir större och studera lådan lite närmare. Ser ni vilken sensualitet? På lådans andra sida är öppningen annorlunda, för även där följer den träets ådring.

Och här sitter jag nu. Med ett fånigt flin på läpparna. Lycka!

Vad ska jag göra idag? 

Listan är lång. Maken står ute och slänger puts på grunden.

Jag börjar med en försenad frukost, och sen får vi se...