Härliga hösthelg (II)

Ännu en helt ljuvlig dag. Åh vad lönnarna glöder i rött, speciellt när regnet duggar fjäderlätt mot uppåtvända ögon... 

Vi tog med oss svärfar till kyrkogården och hälsade på svärmor. Hon vilar under en ängel av Milles. En ängel som ursprungligen beställdes av Swedenborg-sällskapet men som aldrig blev av i full skala. Nu står han modell i Lidingö kyrkas minneslund...

Vi fortsatte till Slottsträdgården Ulriksdal. Jag vet inte hur det går till, men bara att komma in på det stället och se alla växter får sinnena att liksom expandera. Färger, dofter, ljud... alla intryck blir så starka.

Vi tog kaffe och tårta i fiket. (Är det Stockholms bästa bakverk där?)

Plötsligt sa svärfar: blunda!

Vi blundade.

Och han hade rätt... Det var som om man kunde höra fuktigheten i luften, höra växterna växa...

Väldigt tillfreds med tillvaron kom vi hem i blå timmen. Skivade grönsaker och skar kött och tände gasolköket. Satt en lång stund i köket med sukiyakegrytan kokande på bordet. Vi testade att ha i trattisar (från gårdagens promenad), en helt ny smakupplevelse. Sötsyrligt och gott, nästan som inlagda kantareller.

På köksbänken stod mina byten. En alldeles illande julröd cyklamen, och en namnlös bladkaktusvariant som jag inte har sen tidigare. (Kan man bygga ut sitt hus med bara fönster på nåt sätt? Var ska jag ställa allt...?)

Kanske inte (förmodligen inte alls, nej) helt tillåtet plockade jag upp en bit av en annan bladkaktus från golvet på Ulriksdal. Till mitt försvar måste jag säga att den bara var tio centimeter lång, torr och trampad på, och jag kan inte föreställa mig att de skulle komma på idén att försöka ta den tillvara. Dessutom lade jag den faktiskt ihop med mina andra saker i kassan, de kunde ju plockat undan den om jag nu inte hade fått ta den med mig - eller hur?

Den satte jag illafall i jord nu ikväll. Och nu står den på kryddhyllan under lysröret i köket.

Det brukar vara ett bra ställe för sticklingar.

Jag hoppas på det bästa.

Underbara hösthelg

Jag lämnade min tillvaro som labbråtta (fast i ekorrhjulet i kontorets kuvös menar jag) igår och fick lite nya intryck. Härliga, härliga höstskog! Det blev ingen lång promenad, för jag hade inte riktigt fattat precis hur mycket höst det är, att man redan måste bära långkalsonger och ha mössa om man ska ge sig ut på skogsvandring. Nå, får plocka fram det till nästa gång...

Vilken blå himmel! Vilka knallgula löv! Vilken isande, överförfriskande nordvind som ven runt Mälaren... Men vackert var det.

En till vacker sak är Nationalmuseums pågående utställning om Caspar David Friedrich. Ni vet han som målar träd eller ruiner i skymningar och gryningar.

Jag vet inte om jag blev helt övertygad av urvalet de gjort för utställningen. Jag hade gärna velat se fler av mina "favoriter". Men, visst... det var absolut värt inträdet iallafall. Största överraskningen var att de flesta målningar är väldigt små. Jag har alltid sett framför mig landskapen som ganska monumentala målningar.

Jag vet inte vad det är i Caspar Davids bildvärld som tilltalar mig så, men ju längre jag tittar på en bild desto djupare in i den hamnar jag, och desto mindre förstår jag.

De är som små ikoner över sinnesstämningar.

Bok och antikvariatsmässan var bara för mycket kan jag också meddela. Vilka underbara böcker där fanns. Mycket 1800 tal och från förra sekelskiftet. Underbara marmorerande band med slitna läderryggar, handkolorerade inlagor... Små bagateller som ett litet häfte att skriva in födelsedagar i, där varje sida såg ut som ett illustrerat vykort från nittonhundratalets början. Barnböcker från 40- och 50tal... Tyska och amerikanska böcker om typografi... 

Speciellt en samling Svensk Trädgårdstidskrift från 1800 talets mitt, inbunden till mycket sympatisk bokform fick mig att fullständigt dra efter andan av habegär. Frågade på priset, ganska så fast besluten att äta makaroner och havregrynsgröt i ett halvår bara jag fick köpa den. 10.000 kronor... nää, så mycket havregryn och makaroner tror jag inte min mage pallar... 

Gullehexans blommiga kossa

De blommiga kossorna förökar sig. Här har vi Gullehexan på Sockergårdens variant. Har ni sett något så förtjusande?! Jag är så himla imponerad av Gullehexans kreativitet och formsinne...

För att inte tala om noggrannheten och tålamodet; se på alla de tusen och åter tusen stygn hon lagt i detta arbete. Det här är skapat med kärlek till det man har i händerna...

För att se Gullehäxans inlägg där hon visar bildkudden i sin helhet klicka här.

Ett litet evenemangstips inför helgen kanske? (En komplett lista över utställarna finns här på SVAFs hemsida.)

Själv är jag lite nyfiken på bokbindarnas montrar. (Hantverk, hantverk... jag älskar gott hantverk.)

Annars då? Jo, det är riktigt fint utan plommonträd utanför fönstret. Solen skiner, jag sitter inne och arbetar. Och jag hinner just nu inte alls med att arbeta med eget som jag skulle vilja. Ägnar en timma om dagen, eller två, åt att fortsätta med mina askar och kollage. Inspirationen hotar alltjämt att spränga huvudet, det bara bubblar. Förresten läste jag en artikel i tidskriften Konstnären om att det inte finns något som heter inspiration längre, det kallas för flow idag, och det är ett tillstånd som man kan lära sig att arbeta sig in i.

Men vilken tur jag har, kollade Konstnären på nätet och detta nummer ligger ute som PDF. Är någon intresserad att läsa artikeln så kolla denna länk. (Funkar inte länken så titta här istället, och sök på Konstnären nummer 2/2009)

En till!!?

Vad är det för kosmisk gegga som påverkar mina utsikter just nu?

I morse när jag steg upp var det något som inte riktigt stämde. Jag stannade mitt på golvet och såg ut genom fönstret och försökte komma på vad det var. Det tog nog någon minut, och sen kom jag på det: utsikten!

Så här såg det ut i förra veckan:

Nattens oväder har gjort så att vi har fri syn från fönstret i ateljén. Plommonträdet, det låg på gatan det. Jisses vilken föränderlig värld jag lever i...

Om ni undrar vad som intresserar Puss så på översta bilden så är det grannen som håller på att försöka mosa det nedfallna trädet med sin traktor utanför. Han försöker alltså inte forsla bort det, utan mosa in det i häcken efter gatan. Förmodar att det finns någon tanke med det. (Jag kan inte riktigt komma på vilken.)

Min andra ändrade utsikt såg ut så här i lördags eftermiddag. Det är precis samma vinkel som bilden i förra inlägget.

Som jämförelse kan titta på den mittersta bilden i det här inlägget; det är samma utsikt. Då tog föreningshuset upp hela synfältet.

Nu var vi tvungna att lämna stugan redan i lördags kväll, så jag vet inte hur det hela ser ut idag. När vi åkte låg brandröken fortfarande tung över hela samhället. På ett sätt var det skönt att kunna åka därifrån, det var verkligen beklämmande att se den rykande tegelhögen. När det hände var jag så rädd för vår egen del (det är bara 35-40 meter mellan husen) att jag inte riktigt kunde fokusera på något annat än att vara beredd att evakuera själva, men så här i efterhand så känner jag mig mer skrämd. Hur kan man tända eld på ett hus med flit? Även om det är obebott? Det stod ju inte ute på en åker, ensamt, utan mitt i samhället med hus runtomkring. Läskigt.

oj, oj, oj

Här brinner grannhuset ner!!!

Helskotta vad snabbt det gick! Klockan två upptäckte jag att det precis börjat brinna och klockan tre såg det ut som på bilden ovan, nästan bara skorstensstockarna kvar. Huset är ett föreningshus och det är ingen som bor i det. Anlagd brand. 

Gissar att det tar ett tag innan pulsen går ner till normal. Faktum är att jag sitter med skor på mig utifall att brandkåren skulle knacka på och be oss utrymma. Vinden ligger på hitåt. 

Jag fryser så jag skakar. Sprang ut i pyjamas och sommarjacka och tänkte inte på att det var minusgrader, fötterna är som isbitar och jag känner mig kall ända in i märgen. Kanske lite chockad också, när jag tänker efter. Hoppas att det inte är någon fullmånepyroman som tänker fortsätta med andra hus i grannskapet.

Vad konstigt det känns... nu kommer jag förmodligen se tåg från köksfönstret istället för en fin gammal sekelskiftes villa med punschverandor...

oj, oj, oj

Om hur orden föll sig

En tidning, lim, några bitar kartong, och det jag hittade i min växtpress - vad blev det av det?

Det blev en låda. Meningen var att det skulle bli en låda att ha fröer i, men trots inspirerande växtmotiv att dekorera med föll sig orden fel. Fel för frön.

Jag tror att det blev låda att ha ord i istället. Om man skulle börja samla på sådana någon gång. Jag har redan en liten ordsamling, väldigt små ord, och inte så många. Men jag tror att min ordsamling är på växande.

Lådan är gjord i papier maché teknik, dvs. papper blandat med lim. Jag har tidigare visat hur jag gjorde en ram på samma sätt. Här finns det inlägget. Orden finns överallt, runt om hela lådan i smala band. De berättar ingen direkt historia. Eller så gör de det, det beror kanske på hur mycket fantasi man har.

Inuti är den mattsvart. Utsidan är lackad halvblank.

Storlek? Ja, ni ser själva - ungefär lagom för en nyfiken katt att sticka ner huvudet i.

Det här med att samla ord... Det hör egentligen ihop med ett helt annat projekt jag hållit på med i över ett års tid. Jag fick en förfrågan att ha en utställning med mina akvareller men kände att jag inte bara ville visa gamla saker (som jag blev tillfrågad om) utan göra något nytt. Och jag ville göra något där ord fanns med. Så till och från har jag arbetat med små ord ihop med bilder. Men inte blivit helt övertygad av något jag gjort hittils.

Däremot så har lådan här ovan plötsligt satt igång ett flöde som hotar att fullständigt dränka mig i uppslag. Jag måste bygga ut min anslagstavla i helgen tror jag! Skaffa ett till bord att arbeta vid!

När jag lägger mig på kvällen surrar tankar och ideér och bilder i huvudet. Och det första jag tänker på morgonen när jag vaknar är hur jag kan fortsätta. Vaknar jag mitt i natten - jag gör ofta det (det blir så när man har minst tre katter som sovsällskap, katter som under natten expanderar till fyra gånger sin egen vikt ovanpå ens smalben) - så tänker jag bara på lådor och på bilder och på ord.

Det är roligt när det blir så.

Det är bara så himla dumt att man inte kan ägna sig helhjärtat åt det här när det känns som att det finns minst hundra håll att börja nysta från. Idag ska jag rita bilder på hur man spaljéar äppelträd istället, åt en tidning. Och när det är klart ska jag rita en skiss på en norsk trädgård åt samma tidning. Och när det är klart ska jag börja på ett antal bilder till en bok, som ska bli klar här under hösten/vintern.

Så det är nog viktigt med en till och större anslagstavla, så att jag kan ha mina lådor och collage framför ögonen även om jag måste ha äppelträd och örtagårdar i mitt huvud.

Förresten! Om jag säger orden trollkarlens lärling, vad tänker ni på då? Håller ni med mig om att han är en ganska snäll och rolig individ? Möjligtvis lite rörig men ändå en del i skallen?

Broderad ko

Det ena ger det andra, det brukar ju bli så. I det här fallet så blev det en broderad kossa av ett inlägg jag gjorde i somras om bladmönstrade kor. Då fick jag en kommentar på bilderna av bloggen Sockergården, som fick lust till att göra något föreställande blommiga kor. Och plötsligt fick jag också lust att göra blommiga kor.

 

Visste ganska direkt att jag ville göra något till glasverandan, så färger och tyger i själva applikationen och broderiet valdes utifrån den. Men sen så, sen gick tiden... Jag har jobbat på det här till och från och då och då i två månader nu, men plötsligt här på sluttampen ville det inte alls ta sig som det skulle. Det skulle bli ett lite "modernt" uttryck hade jag tänkt. Ljust och luftigt och assymetriskt. Men här sitter jag nu med ett kuddfodral som ser ut som vilket lappbroderi som helst. Med brunrutigt tyg som inramning istället för vitt som jag hade tänkt från början.

Ibland är det som om sakerna tar över själva. En röd angus stirrar mig in i ögonen och säger "inte vitt kring!".

På samma sätt så satt det ett bra tag ett litet blått fält nere vid kossans fötter. Men kossan upprepade envist "inte törstig!" ända tills jag sprättade bort vattenhålet.

Det svarta sammetsbandet kring bilden (och dessutom som kant kring hela kudden) kom till först sista dagen.

De tog tid att sy dit kan jag berätta, sammetsbanden. Men det blev läckert.

En annan sak jag gjorde för att få ett mer utpräglat uttryck på kudden var att sy rundade hörn på fodralet. Jag har det på flera kuddfodral. Det ser så mycket mjukare och mer inbjudande ut. Tycker jag. Och här i huset så passar det bättre in än kantiga och formella former.

Nu funderar jag på att ha kudden i sovrummet istället. Undrar om kossan skulle trivas i min säng ihop med katterna?

Kossan och blommorna är förresten broderade med kedjestygn. Staketapplikationen är ditsydd för hand med små smygstygn. Sammetsbanden är förstås påsydda för hand för att inte göra märken i sammeten. Allt material är stuvbitar jag hade hemma utom de svarta banden som jag fick köpa till 3 meter av (totalt gick det åt 3,4 meter band). Dunkudde 50x50.

Ett tips om man inte vill brodera på frihand utan som här använda sig av en skiss man har på papper; för över motivets konturer (kalkera till exempel) till silkespapper. Nåla eller tråckla fast silkespappret på tyget som ska broderas, och brodera sedan efter konturerna. När det är klart är det bara att dra bort silkespappret.

Hösthälsning från stugan

En absolut helt underbar vecka i Huset. Strålande solsken nästan hela tiden, långa fikastunder utomhus. Arbete och pyssel inomhus i precis lagom takt. Ibland är det lätt att njuta av tillvaron.

När jag inte jobbat har jag tillbringat en hel del tid här, i syhörnan.

Jag syr på min blommiga kossa, och jag har sytt på en spinoff till kossan, en gardin till fönstret i ytterdörren. Inga målarpenslar framme denna gång, och inga väsnande slipmaskiner. Bara lugn och ro. Ostress.

I landet har plötsligt mikropumpan (bild nedan) börjat blomma med fruktämnen. Och vi har skördat de första bönorna. Jag har bakat plommonpajer och päronpajer. Och trots att det är så litet frukt på äppelträden i år blir det ändå över.

Vad gör man med alla äpplen? Jag försöker komma på rätter att laga till lunch och middag där jag kan använda äpplen. Sjömansbiff på falukorv och äpple är en favorit. Ugnsgrillad kyckling med curry, koriander och äpple en annan. Höna med currysås och äpple. Har ni några andra förslag på mat (inte efterrätter) med äpplen? 

Jag har fått kostnadsförslag från kameradoktorn äntligen, 1800 kommer det att kosta, inte ett öre mer. För det får jag en ny slutare. Klart att jag accepterar det. Men vet ni vad som hänt nu då? Titta på de två översta bilderna i det här inlägget - längs bildernas högerkant. Nu har min kompaktkamera också börjat strula. Varenda bild har en blå-röd-lila kant. (Undrar vad nästa sak att gå sönder blir. Det brukar ju alltid komma i tre... )

Uppfinningen är nödens moder...

Jag talade med min vän Yvonne i telefon för några dagar sedan och beklagade mig över att jag inte hade något att göra. Missförstå mig inte - det är inte så att huset har städat sig själv, strykjärnet står på autostryk och att alla växter står i självvattnade krukor, men...  Jag skulle vilja kunna koppla av litet nu när jag ändå har blåröd näsa, bortdomnad haka och hamsterlook. Och äter tabletter som får mig att säga konstiga saker. Bara sitta i soffan och ha tv:n inställd på filmkanalen. Men det går inte. Jag kan inte sitta still om jag inte har något i händerna.

Så jag beklagade mig för Yvonne; jag har inget att göööra! 

Alla förslag Yvonne kom med förkastades, hon vet precis vad jag brukar göra när jag tycker synd om mig själv. Nämligen virka eller sy saker för hand. Men alla de där pågående projekten ligger i kvar i stugan. Jag hittade inte en ynka synål i ateljén.

- Nå, sa Yvonne, då får du hitta på något nytt då! Se det som en utmaning! Det finns till och med ett ordspråk om det!! avslutade hon nöjd sin mening.

- Vilket då?

- Jag har det på tungan, vänta... vänta, snart kommer det... Jag har det! Uppfinningen är nödens moder!!

- ... Men... vad pratar du om nu?

- Vadå?

- Jomen det heter väl ändå Nöden är uppfinningarnas moder?

- ... Var inte så PETIG nu!!! Vad spelar det för roll om det är uppfinningen eller nöden som är moder, huvudsaken är väl att du hittar på nåt!!

Så med Yvonnes uppmuntrande ordstäv ringande i huvudet har jag suttit och pysslat några dagar med det jag hade till hands. Det är det som syns på bilderna ovan. Resultatet blev inte alls vad det skulle bli. Men ord och hur de kan falla sig fick en huvudroll. Snart klar.

Ska visa då.

Och tack älskade Yvonne för att du finns.

Om det är någon som följt denna blogg en längre tid så kanske ni minns äventyret med avloppet förra hösten?

Friska annars upp minnet här. Första dagen på semestern i somras vaknade vi klockan sex på morgonen av att kommunen var här och asfalterade igen gatan. Det tar tydligen så lång tid att få det gjort, eftersom marken måste sätta sig ordentligt först efter grävningen.

Och nu när vi kom till Huset förra gången så hade de varit där och snyggat till inne på vår tomt också:

Inte bara hade de kört dit ett lass grus, utan de hade snyggat till gräsmattan också. Med jord och nysått gräs. Jag sa till maken att jag nog nästan skulle bli tvungen att ringa kommunen och tacka för jobbet. Det var så himla prydligt och välgjort. Dagen efter, på lördagmorgonen, satt vi med frukosten ute i trädgården när plötsligt en vilt främmande karl kommer stegande mot oss. Det var han som hade gjort det. Han ville veta om vi var nöjda. Om vi ville ha gräsmattan sådär, om grusgången skulle ha en annan böj, om buskarna skulle stå kvar. Oj, oj, oj vad man känner sig som en Stockholmare vid sådana tillfällen. Vi blev nästan svarslösa. Komma en lördag på sin lediga tid för att fråga om allt var bra! Vad skönt det var att kunna säga att vi verkligen var nöjda och att det var ett otroligt välgjort jobb han gjort.

En till uppföljning av ett gammalt inlägg. Det är pelargonen P. tricuspidatum som jag skrev om här, som nu blommar. Det var någon då som i en kommentar inte trodde mig när jag sa att det var en pelargon jag visade bild på. Men här ser man att den blommar typiskt pelargonskt.

Lilla eken kommer inte försvinna, och jag tror inte att ni kommer att märka så stor skillnad. Eller så blir det skillnad. Jag vet inte än. Men det är inte alls att jag tröttnat, det är inte så. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men... ibland kommer man till en punkt där man tycker att man kanske borde ta sig själv på större allvar. Och så behöver man höja ribban ibland också. 

Så jag har höjt ribban för mig själv, och för lilla eken ligger den kvar på lagom höjd för kanin på hinderbana. Ungefär. (Och lilla eken är en väldigt glad och tillfreds kanin, så oroa er nu inte mer för att ni inte ska känna igen er. Här ska det ätas morötter (bildliga morötter iallafall), åkas på utflykter, renoveras och pysslas i samma takt som vanligt. Det blir bara lite färre långa trädgårdsinlägg.)

PS. Vad tusan är en bildlig morot??? 

Ditten och datten och ett beslut

Veckans bukett. Det behöver inte vara mer än så här; rosenknoppspelargon och några stjälkar av Tofsblomster Emilia coccinea i en liten vas. Det är så vackert att det nästan gör litet ont i hjärtat att titta på det.

Här går dagarna och jag upptäcker till min förvåning att jag haft bloggpaus i tio dagar. Jag kom visst av mig litet av inte ha någon kamera. (Och den där tandoperation i början på förra veckan gjorde mig inte muntrare.) (Svårt att vara munter med hamsterkind, blå näsa och bortdomnad haka.) 

Men förra helgen, innan tandoperationen, gjorde vi en utflykt till Väsby naturreservat vid sjön Öljaren. Precis när vi hade dukat upp med fika och nygräddad äppelpaj på en filt började det regna så vi fick hafsa ner allt i vår korg igen och springa tillbaka till bilen. De enda bilder jag hann ta var de under språng:

Det är så tacksamt att fota natur när det regnar. Det blir automatiskt ett slags sagoljus i bilderna. I de här bilderna förstärkte jag i efterhand oskärpan genom att duplicera bilden till ett nytt lager, lägga oskärpa på det nya lagret, minska opaciteten (på oskärpe lagret) och till sist lägga ihop de båda lagren.

Bilden nedan är ett utdrag ur bilden ovan.

Även i denna färgbild har jag lagt på ett lager med oskärpa som jag sedan slagit samman med originalbilden:

Väsby naturreservat är en 15 hektar stor remsa hagmark som löper längs sjön Öljaren i Katrineholms kommun. Det är för ekarna vi åker hit då och då. De är stora och gamla, mellan 150 och 200 år. Underbar plats att ha picknick på. Eller att bara sitta vid strandkanten och se ut över sjön. 

Och så raskt över till något helt annat:

När jag tittar efter var mina bloggbesökare kommer ifrån så kan jag konstatera att ungefär 15-20% kommer hit via google. Och av de som kommer via google så kommer nästan alla hit genom att de sökt på någon specifik växt, till exempel det latinska namnet på en pelargon.

Jag lade in enkäten för att försöka ta reda på vad ni som återkommer hit tycker om att jag blandar så vitt skilda saker i bloggen. (Jag vet ju att trädgårdsbestyr är lika urtrist att läsa om som sport, för den som inte är intresserad.)

Nu blev jag inte så mycket klokare, eftersom de flesta av er som röstat har varit vänliga nog att lägga era röster på flera saker, och ni är väldigt lojala mot Lilla ekens uttryckssätt måste jag allra ödmjukast tillstå. Annars skulle det nog inte ligga så väldigt jämnt mellan de olika alternativen. 

Trots det har jag efter ett väldigt funderande bestämt mig för att flytta alla trädgårdsinlägg från den här bloggen. 

Ni kommer inte att få se fler bilder som denna:

Eller denna:

Ja, jag kommer ju inte att flytta bort/radera de inlägg jag redan gjort. Men jag kommer inte längre att skriva om trädgård i den utsträckning jag har gjort tidigare. Här.

Så är planen iallafall.

Guuult....

Husets perenner, de som redan fanns där när vi flyttade in, går i gult denna årstid.

Och ni vet ju vad jag tycker om gult. I och av princip.

Men gullbollen i bukett... jo, jag måste ha kvar den.

Och gullriset då? Nja...jo... står den inte fint mot den faluröda vedboden?

Och den där lilla lustiga töreln, som blommar så länge, nästan hela sommaren, och som var så vanlig för en 60, 70 år sedan (läste jag någonstans). Den har vandrat ut från villaträdgårdarna och är en sån där typiskt "här-har-det-bott-människor" växt. Klart jag måste ha kvar plats för den, den hör ju till Huset.

Renfanan däremot, den ska bort. Det finns renfana precis överallt. (Och jag kommer förmodligen inte kunna låta bli att plantera munkrenfana sen i kryddlandet... det får räcka med det besvär jag kommer få med att hålla den på plats.

Trots vad jag än tycker om gult så hade jag en gul flirt vid krukplanteringarna i våras (det är visst inte så mycket bevänt med mina principer!). Favoritkrukan ser ut så här; faluröd kruka med bacopa, ljusgul hängpetunia och den gul/grön/vit/röd-brokbladiga pelargonen Mrs. Pollock.

Min kamera har gått sönder. Slutaren låser sig. Det hjälpte inte att nollställa den till fabriks, jag måste lämna in den till doktorn i morgon. Huh vad dyrt det kommer att bli. Vill helst inte tänka på det men tankarna liksom bara dras dit...

Fast det är klart, ännu värre än ut med tretusen vore ju om den inte går att laga alls! Nej, usch, tänk på något annat...

Uppdatering: Om ungefär en vecka får jag "provsvaren". 

Svara gärna på min enkät uppe till höger. Jag tror att det ska gå att kryssa för flera svar, så gör för all del det om ni vill.

Uppdatering: Hörrni, jag menade inte att ni skulle kryssa för alla alternativ. Vad är det då för mening med en enkät. Suck. :-D